Det sitter kvar i mig än hur

dina ögon liksom
stannade lite för länge i mina
och jag sänkte min blick
för att inte korsa den linjen

Eller hur nära du andades
i den millisekund
när våra läppar borde mötts


Då när min hand
runt din midja
inte längre bara var vänlig


Andra hade kanske
kallat det för vägval
Men det hade inget
med färder att göra


För när vi gick ut
genom dörren
och bort över bron
då hade glöden
redan slocknat


Nedkyld
av 8 grader regn
och blåst
från havet


Vi hade precis lärt oss
hur dödligt polonium är
i en värld där vi
sen länge berövats
på vår oskuldsfullhet


och de förlorade barnen
kräktes i trapporna
i en stad där
ingen borde lida


Det var den natten
när en död väns
Ord fick oss alla
att gråta