Kommisarien känner sig upprymd och han känner att han vill hjälpa orden på traven. Han börjar gestikulera. Solen, ser han plötsligt, skiner som en spotlight via en annan byggnads fönster in i salen. Den belyser en klick på tio flickor. Dessa fäller upp sina stolsitsar i det att de reser sig upp och går ned till scenen i gåsmarsch. Väl där börjar de att dansa såsom vore de älvor. De bär sina blusar i händerna och sveper dem som slöjor genom luften, om och om igen. Han blir alldeles tagen av deras kroppars rörelser. De gungande bröstens rörelser, benens dans, deras stolta huvuden som sträcks och böjs allt eftersom de dansar. Vart tog nissen vägen? Och myran sedan? Han börjar sjunga en mycket gammal hymn. Orden är inte hans, men vad gör det honom. Han brukar ha en sådan skrovlig röst, nu är den plötsligt klar och ren. Inte behöver han skrika heller för att höras. I bänkraderna har flickorna börjat att gunga från sida till sida i vågor, fattande varandras händer. Den unge mannen (vi kan kalla honom Göran, flickan kallar vi... låt se nu...jo Irma.) vill inte sitta stilla längre. Samtidigt skulle han vilja han någonting att äta. Ett äpple eller kanske en halv frukost. Han fattar flickans händer, de beger sig ut ur parken. De följer efter en man på gatan, som vore de osynliga änglar. De kommer in på en gård, efter att ha travat fram längs några kvarter, som i jakt på en ultimat upplevelse i hälarna på en helt vanlig man. Väl inne på gården stannar de till och iakttar mannen genom trappens fönster mot gården.
De ser honom försvinna varje gång han hamnar på ett lägenhetsplan med förmodade dörrar på. Två trappor upp kommer mannen , sedan viker han av åt vänster. Göran och Irma tar sig in genom porten och står en stund senare framför den stängda dörr bakom vilken de anar att mannen nu finns. Irma sträcker ut ett av fingrarna på sin vänstra hand och ringer på. Det är alldeles tyst. Inte minsta ljud hörs. Är dörrklockan trasig tro? Hon låter fingret ånyo tryckas mot knappen, hon håller kvar fingret precis lagom för att åter kunna trycka in den vid behov. Knappen är svart och rund. De dröjer en stund, men sedan vänder de sig om för att gå. Då öppnas dörren mitt emot av en dam i trettioårsåldern.
-Vill ni inte stiga på och äta frukost med oss? Yttrar hon leende. De stiger tysta över tröskeln till ett litet himmelrike. Medan taken i rummen är helt vita, är golven röda av blod. Regnbågens alla färger skiftar in i varandra längs väggarna.

Väl närmast märklig fortsättning i del 5, kapitel 1.