Polismannen tycker att livet är skönt. Om än luften är fylld av skrän och ...ooops... vatten! Det där var en rejäl stänkare. Pojken har invaderat systerns läger och nu drar han av alla krafter i luftmadrassens ena långsida, som ville han sänka den helt och hållet. Flickan gör en överhalning och sjunker ned under för tillfället upprörda vattnets yta. Men hon är inte den som ger sig. Hon simmar glatt fram till båten som kör runt, runt, runt, runt och dessutom runt. Där! Miss! Där! Miss! Där! Äntligen har hon fått tag om båten. Hon slungar iväg den bortom träden och rabatterna. I ett huj far pojken upp ur vattnet. Springandes bort, anar han redan tragedin. Polismannen tycker genast litet synd om pojken, men har han inte sig själv att skylla då? Vem vet, inte jag, tänker han och tycker sig höra ett svagt eko från inte alltför långt borta. ’Vem vet, inte jag’, låter det i vinden. Trapetsen över trädgården är bemannad, bekvinnad snarare. Modern sitter där uppe och går igenom och rättar gårdagens skrivningar för den skolklass hon basar över. Attans ungar, att de då alltid skall vara i luven på varandra. Nåja, det verkar ju inte så farligt. Än iallafall. De små liven. Hon blundar för ett ögonblick och suckar. När hon tittar igen befinner hon sig på cirkus. Skrivningarna faller ner som ett pappersregn mot manegen och hon uppfattar med ens hela situationens... Hela familjen är samlad däruppe under tältduken. De är de inte helt världsberömda Hotten Tottskis från Bra maht Puttra! Cirkusnumret de utför är komplicerat. De är försedda med både säkerhetslinor och skyddsnät. Men vad hjälper det? Någon träning har de inte av detta. Modern har gått en kurs under några veckoslut. Men de andra! Pappan har dessutom bara ett ben. Det andra är ett träben från strax under knäet. Fast i trapets är det kanske av mindre vikt. En babian kikar nyfiket på henne från första parkett. Och, upptäcker hon, hela publiken består av alla upptänkliga sorters djur.

omissbar fortsättning i del 6 kapitel 2.