-\"Du som har upplevt sorg måste väl veta vad äkta lycka är?\"
Tittade jag snopet på henne framför mig.

Hon sitter hukad med huvudet mellan knäna. De blå-gröna ögonen tittar på mig.

-\"När du upplevt sorg och bearbetat den så uppskattar man de små tingen i livet. De obetydliga i handlingar. Man tar tillvara på de stunder man har, tillsammans eller själv. Vilket som, det viktiga är att leva\"
Svarade hon med eftertryck.

Hon sitter där med en erfarenhet jag inte ens kan försöka förstå mig på. Man måste ändå ha upplevt för att förstå förvirringen och känslorna.
Känslor som är uppdelade eller ensamma kan vi förstå. Men allt tillsammans, som i en enda röra kan knappast beskrivas i ett ord.

-\"Det är svårt att leva ibland.\" fortsätter hon, \"Ibland är det svårt att andas när ångesten lägger sig som bly på bröstet.\"
Hon drar en långsam suck och slickar sig om läpparna. Fortsätter.
-\"Då vet man knappast vart man ska ta vägen för vägen man står på existerar inte längre.\"

-Hur kan den inte existera?\" frågar jag, \"En väg som finns kan väl ändå inte försvinna?\"

-\"Nej, inte en vanlig väg.\" tittar hon på mig med snälla ögon.
\"Livets väg, alla block man står på. Alla uppmuntrande ord och erfarenheter, all kärlek.
Allt som kan gro och växa. Hjälpa en människa att växa. ALLT.
Allt är en grund. Alla känslor man får. Den grunden hade inte jag.
Alla block sammanföll inte.
Det fanns för få starka men allt för många tomma.
Den brast när jag kom i tonåren. Då jag behövde dem som mest\"
Hon tog ett djupt andetag, sög till lite på underläppen.

Det är tunga saker, tänkte jag. All bagage hon bar på.
Att se henne framför mig och beskriva något som försvann som alla behöver för att få växa. Att se henne framför mig vara sansad och van vid att berätta allt detta.
Det gjorde mig förundrad. Det är som om alla erfarenheter hon rymmer tar alldeles för mycket plats. Som om hennes själ var som en förkrympt tröja och alla minnen fick inte plats.
Så mycket erfarenheter att gå igenom men ändå komma till insikt.

-\"När den brast,\" fortsätter hon, \"då ville jag dö. Men det enda som höll mig uppe var min hund. Du förstår, med all den skam och skuldkänsla jag levde med varje dag när jag växte upp, så vågade man inte berätta för någon. Min hund var min bäste vän. För han fick lyssna på mina tankar och begär. Hans långa vita päls blev våt många gånger då jag grät och omfamnade honom.
Jag stod ut för det enda jag behövde, det enda jag fick och vad jag vet är äkta lycka.
Det min hund gav mig för att orka leva var ovillkorlig kärlek, när man minst behövde det.\"
Nu satt hon med glitter i ögonen. En ensam tår föll.

-\"Att få ovillkorlig kärlek, är för mig äkta lycka.\"