Nu kom dagen som jag fruktade.
Han har träffat någon annan.

Det känns som att jag är sist i ett maraton.
Ett maraton med 1000 tals personer som sprang mot kärleken.
Och jag har inte ens sprungit klart.
Jag undrar: Kan man springa så att benen går av?

Ser framför mig, att det är flera hundra mil kvar.
Men han som kom först. Han står bara och ler.
Han är lyckligast i världen.
Hans pris är en älskling.

Fast ett tag låg jag före honom trodde jag.
Han var så långt bakom tyckte jag en stund.
Och utan att jag märkte någonting, sprang han om mig.

Jag bara springer, och hjärtat slår allt mer snabbare.
Det slår för dig.
Även fast jag ser att det står tryckt i pannan på dig, hennes namn.
Den du älskar.

Du har lyckan i dina ögon, det var väl det jag ville?
Att du skulle få vara lycklig.
Ändå gör det så ont.

I morgon är ännu en dag då jag springer.
Hoppas att jag kan få komma i mål någon gång och ta lyckan i mina händer, i min kropp och i min själ.