Jag satt nervöst i receptionen och väntade. Mina handflator var svettiga och jag mådde illa. Jag försökte övertala mig själv att det inte fanns något att var nervös över, men det funkade inte. Detta var min första riktiga arbetsuppgift, i och för sig så var jag ju bara praktikant på tidningen så förväntningarna på mig var inte så höga, men jag visste att om jag gjorde detta bra så kunde det i längden leda till ett riktigt jobb.

– Han tar emot dig nu, sa en tant som tittade ut genom en dörr. Jag följde efter henne när hon skyndade fram genom de mörka träkorridorerna. Jag blev invisad på ett kontor där det satt en rund liten gubbe bakom ett stort skrivbord. Jag hälsade på honom, presenterade mig och berättade vilken tidning jag kom ifrån. Han frågade vad för sorts artikel jag skulle skriva, det hörde inte till vanligheterna att journalister kom till fabriken.

– Jag håller på att skriver en artikeln om hur rakblad används inom kulturen, sa jag och såg genast hur gubben ryggade tillbaka.

– Du är inte en sån där gothare va? Frågade han skeptiskt.

– Nej, det är jag inte, svarade jag snabbt och kände mig nästan lite förolämpad. Okej att han var gammal men han borde ändå kunna se skillnad på gothare och en indiepoppare tyckte jag. Mitt nekande svar hade i alla fall lugnat ner honom lite och han nickade åt mig som om han gav mig tillåtelse att börja intervjun. Jag bläddrade fram min första fråga i blocket.

– Hur känns det att tillverka en produkt som är så hårt förknippade med självmord och självdestruktivitet? Han tittade misstänksamt på mig och så tog han ett djupt andetag och satte igång.

– Jag är så in i helvetes trött på det, rent ut sagt. Jag är så trött på alla deppiga idioter som glorifierar rakbladets negativa användningsområden i dikter, noveller, musik och överallt. Varför kan de inte bara vara glada och använda rakblad till att raka sig med, som normala människor? Och varför har de valt just rakbladet? Det finns ju så mycket annat som är vasst och som de kan skära sig i handlederna med, som matknivar, korkskruvar, yxor, spikar, sågar, machetes. Varför är det aldrig någon som skriver deppiga dikter om machetes? Va?

– Jag vet inte.

– Det hade inte gjort så mycket om det bara var någon enstaka gång, men varenda jävla kvasipoet skriver ju om rakblad hit och rakblad dit. Jag brukade tycka om poesi när jag var yngre. Jag läste I folkviseton för min fru på vårt bröllop, har du läst den? Nä, det är klart att du inte har. De borde blanda Prozac i eran skolmat så att ni ungar lär er att uppskatta livet istället för att bara gå runt och vara deprimerade hela tiden.

– Hur skulle du vilja att rakblad framställdes istället då? Frågade jag och försökte få in intervjun på ett lite mer positivt spår.

– Rakblad är ju något bra, något som gör människor snygga. När ni ungdomar går ut på krogen så är det ju tack vare våra rakblad som ni får ihop det med varandra. Utan rakblad så skulle det aldrig bli några barn gjorda. Det är det som rakblad borde förknippas med, liv och livsglädje och inte med död och sådana tråkigheter.

– Men kan du inte alls förstå den romantisering av rakblad som finns i vissa dikter och noveller?

– Nä, nu har jag inte tid med sånt här mer, sa han bara och reste sig upp och innan jag hann protestera så hade han lämnat rummet. Jag hade ju mängder med frågor kvar som jag hade suttit uppe hela natten och finslipat. Jävla fittgubbe. Jag vek ihop mitt block, tog min väska och gick hem.