Det känns som om jag bara har blinkat till men du sover redan bredvid mig. Utmattade av lust somnade vi andfådda. Men det måste ha varit ett tag sen. Din sperma inne i mig är kall och min kropp har redan gett upp sitt försök till att gå till attack mot den. Dina andetag i sömnen är tunga. När du sover känner jag inte igen dig. Du ser ut som en annan person. Ibland när jag vaknar häftigt mitt i natten blir jag rädd när jag ser dig vill då skyla min kropp.

Det är sommar. De båda andra sover förnöjt i rummet bredvid. Utan bekymmer och så säkra i varandra. Jag flyger över dem och ser hennes hand på hans bröst. En aura av lugn omsluter dem. Men jag kan inte sova. Mitt hjärta darrar och vill ut.

Jag kliver sakta och långsamt upp ur sängen för att inte väcka dig. Min främling. På stolen bredvid sängen ligger den blårandiga badhandduken vi använde tidigare. Den får duga. Jag smyger ut ur rummet och stannar till när golvplankorna knarrar under mig. Jag spänner min kropp och tar sats för att ta de tre långa kliven uppför trappstegen som skiljer hallen från vardagsrummet. Hur mycket kan klockan vara? Fyra? Det är iallafall skymning eller gryning. På sommaren får dessa dygnsavskiljande ögonblick ett speciellt ljus som ger mig en kuslig känsla. Precis som jag vill ha det.

Jag kan höra hur fåglarna kvittrar och nu vet jag att jag inte har lång tid på mig förrän någon annan i huset vaknar. Dörren ut öppnar jag så långsamt jag förmår och stänger den sedan sedvanligt med båda händerna. En hand som kramar handtaget och en annan som lägger sin handflata mjuk mot dörren och trycker till. Jag går barfota och på tå ner den korta vägen till bryggan. Stigen ner är full av barr och hala rötter. Mina tår och trampdynor kommer att vara röda och irriterade när jag kommit ner. Men det är det värt.

Stenarna sista biten innan bryggan är svala under fötterna och passar ihop med havets blanka yta framför mig. Det är som om de två förmedlar samma känsla till mig. Det är ingen dimma på vattenytan. Bra. Då blir jag mindre rädd. Jag går fram till bryggkanten och ser ner i vattnet. Jag ryser till. Men jag måste göra det jag har tänkt. Först nu upptäcker jag att jag haft handduken tätt tryckt intill mitt bröst och jag släpper ner den på bryggan som för att befria mig från någonting. I luften är det inte så kallt som jag trodde att det skulle vara. Skönt.

Jag tar några djupa andetag och bestämmer mig i sista stund för att gå ner i vattnet med hjälp av stegen istället för att dyka i som jag först hade planerat. Jag är ändå inte bra på att dyka och plasket från skulle kanske väcka någon. Jag vill inte riskera någonting.

Trots att jag tänkt att med stegens hjälp gå ner i vattnet och doppa hela mig på en och samma gång stannar min fot redan på det första trappsteget. Vattnet är kallt. Som jag trodde. Trappsteget är dessutom belagt med alger och det äcklar mig. Min fot står på någonting knappt levande. Och det är inte så mycket känslan av att jag står på något som jag kan ha dödat som skrämmer mig. Snarare är det samma känsla som att trampa på en död människa på havsbotten. Man stelnar till och hoppas att personen verkligen är död och inte plötsligt börjar röra på sig.

Jag blundar och måste tvinga mig till att ta de resterande kliven ner i vattnet. Ett flämt undslipper mina läppar när mina bröstvårtor kommer i kontakt med vattenytan. Jag stöter förskräckt bort mig från bryggan och försöker mig på att flyta på rygg. Det går inte. Jag spänner mig för mycket. Det är en ovan känsla att ha en okänd plats under sig. Jag vet inte vad som försiggår där nere. Vad simmar omkring? Och vad kryper längs botten?

Nu är jag ordentligt nerkyld och jag känner att mitt hjärta saktar ner. "Såhär är det att dö" tänker jag och fylls med ro samtidigt som min hjärna får panik. Tänk om det är såhär jag dör? Var det inte mer? Varför anstränga sig så för att leva om döden är så fridfull?

Jag tar två långa simtag tillbaka till bryggan och klättrar fort upp för stegen. Jag har inte njutit av det här doppet. Handduken ligger i en hög där jag förut släppt den och när jag tar upp den är den kall i mina händer. Jag sveper den om mig för att få värme men det hjälper ej. Jag börjar huttra. Med små, rädda och snabba steg springer jag tillbaka till huset. Barr fastnar under mina fötter och jag måste stanna utanför dörren för att borsta bort dem så att jag inte drar med mig dem in i huset. Jag öppnar dörren med mindre försiktighet än vad jag stängde den med och ställer mig på dörrmattan innanför dörröppningen.

Dörren går igen bakom mig och jag står kvar en stund på mattan och känner värmen från huset. Jag tassar ned för de tre trappstegen och öppnar vår dörr som är den till vänster i vardagsrummet. Jag hänger långsamt upp handduken över stolen intill den högra väggen i rummet innan jag via fotändan av sängen kryper ner bredvid dig igen. Du ligger på sidan med ryggen åt mig och när jag lägger min kalla hand på din rygg känner jag hur du ryser till. Du vet inte vad jag gjort eller var jag varit och insikten om detta fyller mig med lugn. Jag lägger mig på rygg och det sista jag ser är det furuklädda taket ovanför sängen innan jag sluter ögonen för andra gången denna natt.