Satt på bussen för några dagar sedan. Satt i egna tankar, sådär som en gärna gör om det det är många hållplatser en skall åka. Plötsligt hördes det ett fnissande någonstans längre bak i bussen. Tänkte genast på flickor, de har en tendens att börja fnissa åt litet av varje, i stort sett när som helst.
Så tystnade det för en liten stund. Sedan bröt det ut i ett formligt crescendo av skratt, ett bubblande smittande skratt som fick det att börja rycka i mungiporna på mig. Jag lyckades behärska mig. En liten stund, sedan förstod jag att andra smittats, litet här och var hördes strax ett frustande. Det var som om en snöboll satts i rullning. Ung som gammal satt plötsligt där och försökte i det längsta att hålla tillbaka munterheten. Men det var ett oemotståndligt skratt som bullrade fram och tillbaka i bussen. Till slut hade alla utom möjligen chauffören givit efter för trycket, där satt vi och skrattade för full hals. Inte ens när bussen saktat in och börjat släppa på nya passagerare upphörde skrattandet. De nypåstigna undrade kanske vad som var så roligt, men fastän även de sökte motstå impulsen så föll även in i detta skrattande. Det var en frustande, klingande, fnissande storm av skratt som böljade fram och åter i bussen. Och själva källan tycktes inte vilja tystna eller mattas av. Det var en oerhört befriande skrattfest. Några timmar senare, när jag måst kliva av bussen och stod inne i snickeriets totala tystnad, hörde jag en liten borr börja ett stilla surrande. Därefter stämde en såg in, så en svarv, en slip, en elhyvel och så ett hackande med stämjärn och putsande av sandpapper. Det var som ljuv musik i mina öron efter den kompakta tystnaden. När jag nu vet med mig att jag skall ta bussen samma sträcka igen om några dagar, längtar jag redan, nyfiken på om samma människa skall infinna sig igen och leda oss andra till seger och triumf under färden hem.