Ligger på min säng,

så långt bort verkligheten verkar -

vardagen har försvunnit och

förvandlats till en dröm.



Hör din röst som ljuv musik,

vad jag önskar att du vore här

att trösta mej nu när jag inser

hur allt blev fel.



Du säger att det var du,

du som gjorde att det blev så.

Mina tårar droppar ner på täcket

och jag svär att det var mitt fel.



- Man kan inte göra allt på en gång,

säger du och jag tar ett djupt andetag,

- En del i taget, säger jag

och känner hur översiggivenheten ger vika för beslutsamheten.



Visst undrar jag

hur det hade kunnat vara,

men till slut inser jag alltid

att det är här jag vill vara.



Här och nu,

trots allt strul.

För även om jag förlorar en vän

så har jag flera.



Trots att det gör ont

så kämpar jag mig igenom,

för vetskapen om att jag haft den vännen,

och minnena, gör förlusten lättare att bära.



Jag har ju dej,

mitt ljus i mörkret, min ängel,

den som fick mej att falla, jag säger bara:

jag faller än.



Att du lyssnar och förstår

det betyder så otroligt mycket

och jag kan inte förklara, hur många

dikter jag än skriver, hur mycket du är värd för mig.



Du är min sol, min himmel,

mina stjärnor och min måne.

Du är mitt liv, du är min luft,

min kampvilja, mitt allt.



Och till alla de jag sårat,

till alla dom jag glömt,

så vill jag bara säga:

förlåt, jag saknar er så...