– Jag vill inte leva såhär! Skriker hans mor uppjagat ifrån nedervåningen.
Tyst betraktar Elias de mörka och lugnande skuggor som flödar iväg längs rummets tunga väggar.
– Jag slår ihjäl dig kvinna, hör du det? hörs en kall och aggressiv röst som tillhör hans far.
- Stick åt helvete din alkoholistjävel…
Ett högt och dånande skratt ekar i hans öron.
– Vaddå? Så att du kan ta hand om din efterblivna son själv? Kärringjävel…
- Våran son Ragnar, inte min
– Det där är inte min son!
– Håll honom utanför det här!
Han sluter sina ögon och hoppas på att livet innanför hans tunna, barnsliga kropp ska försvinna. På att allting ska ta slut. Den hårda blicken sprängs i bitar inom honom medan hans kropp långsamt vaggar fram och tillbaks över sänggaveln.
Ett ögonblick senare börjar hans kropp skaka något obehindrat medan hans bara fötter berör det kalla betonggolvet. Med koncentration i blicken betraktar han noggrant trädet utanför fönstret. Det blåser. De nakna grenarna vacklar fram och tillbaks men dess svarta konturer tycks sitta som fastklistrade i jorden. Om han bara visste varför kunde han ta sig ur nätet som fångat honom. Om han bara visste hur.
Så hör han skriken igen. De undertryckta men för honom kraftfulla skriken. Han vet att ingen annan hör dem, att de är överskylda för resten av mänskligheten. Men han hör de, likt ett alltför närgånget tjut finns de där varenda kväll för att påminna honom om att han lever. Och i sitt huvud skapar han bilder, så abstrakta, vackra bilder som består av himlavalvets alla stjärnor som lyser så klart. Men innerst inne ser han slagen, de hårda, ivriga slagen mot hennes sköra hud, de sorgfyllda ögonen som inte längre kan gråta och det stora, svarta nätet.
Elias står med benen mitt på golvet och stirrar ut igenom fönstret med skriket inpräglat i sitt huvud. Trädet står fortfarande kvar och skuggorna kämpar för att hinna ifatt de kortvariga men bländande ljusen som då och då gestaltar sig från billyktorna. Någonting säger denna tolvåriga pojke att ljuset är på väg. Men någonting inom honom tvekar.
– Jag ringer polisen Ragnar! Skriker hans mors röst med en sådan svaghet som inte har någon sanning.
– Jasså? Din lilla jävla Hora, du är min, du går ingenstans!
Elias känner för första gången på länge daggen på sin ögonfrans då hans mor förtvivlat och uppgivet tjuter av gråt. Han knyter ihop sina knytnävar så att de vitnar och slänger hastigt med sin alltför långa lugg. Hans djupblå ögon svartnar där han står alldeles blek och pressar ihop sina små, smala läppar. Någonting är fel, någonting är fruktansvärt fel. Han vill inte vara här längre. Det stjärnbelysta himlavalvet har svartnat. Det finns ingenting kvar.
– Vafan gråter du för kärring? Ha?
Den här gången hörs slaget något förskräckligt, som ett kras mot trumhinnan. Han skakar till och känner en långvarig ilning som långsamt vandrar uppför hans ryggrad.
– Älskling varför gör du såhär? Kvider hon smärtsamt och hjälplöst.
Elias behöver inte tänka länge förrän han får svaret. Han är en djävul. Han är djävulen inom honom som vill ut och skrika, han är nätet som fångar honom så plågsamt och han är djuret som aldrig blivit tämjt.
– Fattar du inte att jag älskar dig va? Fattar du inte det? Svarar hans far med en anad förtvivlan i sin röst.
- Jag vill inte längre, Ragnar, hjälp mig…, kvider hon tyst och hjälplöst.
Det blir alldeles tyst. För ett ögonblick tycks han höra sina självplågade lungor som kämpar för att få andas. Bröstet värker och det har aldrig visat sig så blottat framför hans ögon som nu. Förtvivlan griper tag om hans hjärta och skriker. Men ingen annan ser, ingen annan hör.
Mörkret avlägsnar sig sakta ifrån det lilla, ouppmärksammade rummet. Hastigt riktar han blicken mot klockan. Kvart över fem. Hans blodsprängda blick riktar sig åter mot fönstret. Skriken drar sig långsamt efter andan medan han lyckas ta sina mjuka steg fram till fönstret. Hans kropp skakar försiktigt medan han trollbundet åskådar det orörliga trädet. Vad är hemligheten bakom dess styrka?
Elias ser solen sakta men säkert tränga igenom nattens mörker. Beslutsamt vidrör hans söndriga händer den ringrostiga fönsterhaken och börjar långsamt öppna det tunga och motspänstiga fönstret.
Efter åtskilliga ansträngningar står fönstret på glänt. Solen står nu högt på himlen och lyser upp hans stora, blå ögon. Värmen sköljer över hans långa, starka kropp och ger liv till det som varit dött. Tyst och alldeles omärkbart slänger han sig ut över fönstrets kant och ut mot solljusets värme.
Kvar står trädet, starkt och stadigt, för att minnas pojken som en gång lärde sig flyga.