Jag står på min grav och ser ner
Alla står där runtom kring och ler
Där nere ligger min kropp
alldeles livlös nerifrån och opp
Jag visste att ingen skulle mig sakna
När dom tillsist insåg att jag inte skulle vakna
Det sårar mig så djup när jag ser
Att ingen kommer vilja minnas mig mer
jag var ju kanske en gång som du
En tjej som kunde skratta, men Aldrig nu
Tårarna rullar sakta ner för min tunna kind
och sakta slukas dom upp och försvinner bort av en stilla vind
jag kramar rosens blad mjukt i min hand
som sakta går av och faller ner som sand
Jag var nog inte menad att leva
För Mitt hjärta är nu en ända stor reva