Nattens skuggor är djupa, men sömnen vill inte komma
han sover bredvid mig, långt bort i drömmarnas vindlar
månen smyger sina slöjor över hans kropp;
så blek han är, en ljusande i mänsklig hamn
allt med honom är ljus, är skimrande och flyktigt:
huden är snäckskalens pärlflagor
ögonen, halvöppna i sömnen, som silverkristaller i snöfallet
håret som spiller över det breda bröstet är vitgyllene, spindelvävsfint.
Han är allt som är ljust med natt och dag:
månsken, solljus, stjärnglitter,
morgondimma, vågskum och daggdroppar på ängen.

Jag stryker min hand över hans kind
och märker än en gång hur olika vi är.
För jag är allt som är mörker,
en motpol till hans ljus:
ögonen är som havets djup och åskans moln,
huden är skymning utan stjärnor
den tjocka hårmanen liknar korpens vingar.
Jag är vinterns svartaste midnattstimma,
den bottenlösa gölen med sin blänkande yta
och det sotiga bläcket på pergamentets ark.
Men är det sådana vi är;
speglar utsidan verkligen vårt inre?
Är mitt mörker ondskan
och hans ljus världens godhet?

Nej, så är det inte, det vet jag,
för innanför allt detta, ljuset och mörkret,
är vi likadana
våra själar är skapade av samma stoft;
tittar man bara närmre så kan man se
att de saknar allt det som definierar oss som de vi är,
våra själar är skuggor, både mörker och ljus
och utan den ena finns inte den andra;
ljus behöver mörker för att träda fram,
och utan ljuset skulle mörkret inte läna djup åt livet.
Måne och mörker, skugga och snö,
himmel och avgrund, leva och dö.