Jag lade genast handen över hans mun för att han inte skulle ge så mycket ljud ifrån sig, medan jag släppte kniven som satt inkilad i hans huvud nästan ända till skaftet. Sedan bröt jag snabbt hans lediga arm bakåt mot ryggen och knäckte den så med ett torrt knastrande läte. Det lät illa bakom min hand och det kändes som om han sökte bita den. Men jag skallade honom över munnen vilket kom några av hans tänder att trilla ut ur den blodiga munnen. Mer stod han inte ut med utan segnade ner på golvet. Det var tur för mig att där inte fanns någon matta som kunde ha blodats ned. Jag vred läderpåsen ur hans hand och började att känna efter i hans byxfickor. Till slut hittade jag både en liten nyckel med ett nummer på och en liten rulle med sedlar samt en springkniv med silverinlägg. Dessa ständiga knivar. Överallt går det omkring människor med knivar. Han hade ingen pistol på sig, kniven var det enda vapnet, men den hade han inte ens haft utfälld till eventuellt försvar. Blott en kvart senare hade jag både letat rätt på det rum som nyckeln gick till och dessutom bundit fast honom i sängen därinne, låst dörren utifrån och sedan kilat in den bakom en lös flik i tapeten i korridoren som löpte med dörrar på båda sidor, fram till den enda trappan ned. Därefter hade jag begivit mig ut till en liten bar en bra bit bort, på vilken jag tillbringat resten av natten. Väskan hade jag som vanligt deponerat hos portieren och sagt att jag skulle sova där även natten därpå. Jag pratade ibland med portiererna, de var två stycken som jobbade i tolvtimmarspass med att se på tv, äta och lämna ut nycklar. Verkade att vara ett lugnt och simpelt arbete. Dessa två något nedsupna magra herrar hade fått ett ganska bra porträtt av mig att beskriva för envar som hade lust att höra på. De hade fått reda på att jag var en fikus som grälat med min stora starka och svartsjuka pojkvän. Att jag rymt ifrån honom och gärna såg att jag kunde hålla mig undan för att slippa få stryk av honom och hans stora starka armar. Jag hade hela tiden givit dem intrycket av att jag var den undergivna typen som kunde ha nära till gråten av blotta tanken på våld.
När jag kommit tillbaka för att knyta mig den tredje natten så kom det en polis och knuffade upp dörren till mitt kyffe efter att ha knackat på. Han hade tydligt visat upp sitt förakt för mig och alla mina möjliga bröder därute. Han hade inte lagt ned mer än kanske tio minuter på att prata med mig och av dessa tillbringade vi åtta ute på gatan, på en promenad bort mot parken till, sedan slank han bara iväg med ett buttert ljud, kanske något missnöjd med den mjäkige typ till råtta som han såg i mig.
När jag åter satt under trädet i parken den tolfte dagen föll ett stilla regn. Det regnade nästan hela dagen. Jag hade dock räknat med att detta kunde hända, förberedelser är hela grejen.

nu när slutet är nära, håll en spatel eller glasspinne av trä redo, att sätta mellan tänderna om du skulle bli allt för upphetsad av kapitel sju...