Jag vaknade tre år senare på ett sjukhus. Åtminstone är det vad som sagts mig. Jag befinner mig inte i ett fängelse. Jag är på ett sjukhus. Jag har legat i någon sorts koma de senaste tre åren. Efter en massa olika prover och samtal med både en läkare och en annan människa, oklart vad för slags ställning hon har, hon är i alla fall inte läkare. Inga militära beteckningar har hon heller. Hon har bara presenterat sig med förnamnet Julia. Hon har också bett mig att berätta min historia, först muntligt och sedan genom att skriva ned den, eftersom jag då kan tänkas komma med fler detaljer. Av någon anledning har hon ingenting nämnt om polisen eller några efterräkningar. Ibland har jag sett henne prata med läkaren. Det verkar som om hon ställer frågor till honom om mitt tillstånd och av vad jag sett verkar det som om hans svar inte är tillräckligt tillfredställande. Jag har legat här ett par veckor nu, sedan jag vaknat. För det mesta har jag sovit mig igenom dagarna. Eftersom jag ligger fastspänd i någon sorts vagga av metall, med remmar om kroppen, så kan jag inte röra mig alltför mycket. Orsaken till att jag ligger fastspänd i denna vagga är tydligen att den går att svänga kring en axel, vilket visst skall vara bra för blodcirkulationen. Där ligger jag och snurrar ibland, oavsett om jag sover eller är vaken. På tre år borde min axel ju ha läkt, och eftersom jag är vaken ibland så lever jag säkert också. Men saken är den att axelskadan inte är min enda skada, jag blev tydligen träffad sex gånger av det vapen som verkade ha skjutit hagel. Kroppen var nästan helt söndertrasad och jag skulle aldrig mer kunna gå, simma, sitta eller ens andas utan att vara kopplad till en del apparater. Det som de gör här på kliniken vet jag inte mycket om ännu. Men det verkar att vara någon sorts experimentell verksamhet. Hit har jag visst kommit för att stanna. Jag behöver inte bekymra mig om någonting i livet längre. Inte ens om vilken sorts mat jag skall be om att få, ty jag kommer aldrig mer att kunna vare sig äta, dricka eller ens längta efter mat. Vad jag längtar mest efter är musik, tror jag åtminstone. Jag har ingen tv eller radio på rummet. Jag kan inte vrida på huvudet, men jag kan fortfarande tänka förstås. Sova, prata med de där enda två människorna, försöka tänka positivt och så förstås sova igen. Min framtid verkar kanske hopplös, men det hade den ändå varit om jag suttit i ett fängelse eller varit död. Nu levde jag ju i alla fall, det verkade dessutom som om de här människorna ville att jag skulle få fortsätta med det. Kanske var det inte så tokigt i alla fall med tanke på omständigheterna. Fast en tanke hade föresvävat mig då och då. Det var minnet av en novell av Roald Dahl om en man som efter sin officiella död levde vidare som en hjärna i en skål, med bara ett öga att se med, och då mest såg en tidning att läsa i då och då. Men det var en rysarberättelse. Jag tänkte göra det bästa av min situation. Det bästa, det bästa, det bästa… jag höll visst på att somna igen…

Slutet på historien om mannen som dödade för sitt land och för sitt lands livsstils skull. Åtminstone var det utlovat så... förut.