Det vill säga, om han inte trodde sig ha sett det i verkligheten, med egna ögon. Fast det trodde han ju, så var det ingenting att bry sitt huvud med, ta minsta notis om. Men nu hade han ju det, trodde han, och därför så. Det var litet svårt att förklara, det tyckte inte bara han, de andra var även de fullt ense om detta. Han tyckte att han kunde försöka sig på det iallafall. Och så kom det sig att han försökte sig på det. Fastän det var så svårt och närapå alldeles ogörligt. En och annan försökte under tiden sig på att klara ut, för sig själva, vad det var han hade på hjärtat. De kunde inte för sina liv förstå eller ens ana sig till vad det kunde vara han ville komma med. Få ur sig, dela med sig av. Men om nu du trott dig förstå, käre läsare, vad det var han krumbuktade sig med, så full av ord och vitt gestikulerande. Än med stoiskt lugn, än i halsbrytande upprördhet. Då behöver ju inte jag som skriver detta, komma med någon uttömmande förklaring. Utan med lakoniskt lugn lämna åt honom att styra vid sitt roder, med ordströmmen forsande kring sig.
Han kunde lika gärna erkänna det med en gång, istället för att gå som katten kring glaset vars droppe över iet fick det hela att rinna över. Han begrep inte ett dyft av talet som föregående talare hållit. Inte heller förstod han innehållet i sitt eget. Och det trots att papperen tycktes vara helt i sin ordning, bokstäverna nog så tydliga, orden klara och precisa. Så fort han tyckte sig förstå sig på innehållet i en inledande fras... Vilken skulle leda till en hållbar och bärande, fullt förklarad idé... Just då, i steget mellan inledning och fortsättning... Tyckte han sig förnimma en rent huvudlös känsla av att varje spår av sammanhang och tillika förlösande energi i själva språket, som skulle leda fram till åhörarnas samtidiga förståelse, få deras ansikten att spricka upp i medhåll och få dem att nicka förnumstigt. Någon sorts bokstavlig eufori över den eleganta öppningen och själva charmen i talet. Jaa, iallafall så gled alltsammans in i en allt uppslukande dimma av tomma och upprepade fraser, vilka skickade hans jag och erfarna intellekt rakt ut i evighet och tiders skymning.