Han tog inte hissen, utan knegade sig upp för alla trapporna. Fjärde våningen, pust, pust, sjunde, elfte och äntligen framme. Ringde på dörren, korta ettriga signaler tills den öppnades inifrån. Han steg in i en rymlig hall, hängde av sig ytterplaggen, tagande av sina skor och hälsade. Som det var vackert väder ute och närapå sommar, var jackan en tunn historia, men tröjan över skjortan behöll han på. Han hörde sig själv säga de vanliga fraserna av artighet och möttes själv av motsvarande inledning på besöket. Slående sig ned i en svart- och vitrutig lädersoffa, bjöds han så på en kopp härligt doftande nybryggt te. Rummet fylldes av klassiska toner, för honom välkända som en saknad tredje arm, eller för den delen en andra. Han var inte i avsaknad av någon extremitet, men ibland kunde han uppleva det så på det inre planet hos sig själv. Han visste inte riktigt vad det var som förväntades av honom denna dag och absolut inte det som han ännu så länge var helt eller delvis omedveten om. Det skulle säkerligen pratas om det. Somligt rena kallpratet, somligt mer påtagligt personligt färgat. Samt spelas en hel del schack. Det skulle avnjutas någon form av måltid samt en hel del musik och skratt skulle avlösa de mer eller mindre lustiga skämten. Det var det slags rutin som följde av en långvarig, men inte så särskilt intim vänskap. Fast gott och väl ändå av ungefär samma klass (ibland till och med flera klasser högre) som vänskapen bjöds i ett vanligt äktenskap mellan två så olika personer som en kvinna och hennes man. Han kände hur som helst på sig att här rörde han sig på ett mer (avgjort mer) avslappnat och neutralt plan, som skapade välbefinnande och orubbad balans i umgänget. Det fanns inga självklara risker att räkna in i dispyt om direkt känsloladdade ting och tillstånd. Den enda form av kärlek de avspeglade, var den vänskapliga, liknande den som förekom mellan två syskon som aldrig hade hatat, eller ens känt sig hotade av, varandra. Ändå infann sig avlägsnare eller närmare släktingar till kusin avundsjuka och misstänksamhet någon gång då och då, kanske mest de gånger yttre påverkan följt med in i vänskapens värld. Liksom en utarbetad make eller maka hade svårt att inte ta med sig arbetet hem, genom att långt efter hemkomsten yttra sig om sin svåra dag. Han höll om den heta koppen med sina torra, mjuka händer. Drack teet i små klunkar, leende mellan dem, av tacksamhet mot sin för tillfället stumme värd. Han funderade inte så mycket på om han hade något av vikt eller inte, att säga, att uttala sig om. Blickade i ett slags vag beundran längs väggarna i det spartanskt möblerade vardagsrummet. Där hängde riktiga målningar i ramar och teckningar inramade av passepartout. Det var ett ljust rum med stora fönster, ut mot en, längs lägenhetens hela kortsida löpande lång och bred balkong med söderläge. Musiken som vilsamt ljöd i rummet invaggade honom i en varm känsla av välkomnande och (trygghet?) lugn harmoni. Han såg sig omkring efter kannan, medveten om att den inte fanns i rummet. Men som så ofta var denna rörelse med huvudet och hans påtagligt frågande blick, en vida bättre signal att meddela sig via, än de ord som annars kunnat komma att yttras. Då kanske även i affekt, förebrående. Det ingav en känsla av förmåga att telepatiskt kunna meddela sig, var samtidigt en bekräftelse (väl?) på deras starka vänskap och kännedom om varandra. Ett tecken på deras vänskaps rytm eller rutin. Kanske snarare ett mått på arten av densamma.