För att vara säker på att hitta i Florida - inte minst tillbaka till mitt hotell - köpte jag ett par kartor på flygplatsen. Jag bläddrade i dom innan jag startade hemfärden och såg då en spikrak väg som gick västerut, tvärs över hela Floridahalvön och ända till den Mexikanska Golfen.
Alligator Alley hette den, och plötsligt kom jag att tänka på att det skulle finnas massor av vilda och blodtörstiga alligatorer i Florida.

Den enda levande alligator jag dittills hade sett var Smilet, en gammal trött figur som genomled sitt händelselösa liv i Akvariet på Sjöfartsmuséet i Göteborg. Kring hotellen i Fort Lauderdale hade jag bara sett lite sjöfågel samt en och annan ihjälkörd tvättbjörn.
När jag därför efter ett tag passerade en skylt som förkunnade att Alligator Alley var nästa avfart handlade jag rent instinktivt.
Självklart måste den här vägen ha fått sitt namn därför att där vimlade av alligatorer, tänkte jag. Detta var kanske min enda chans att få se dom i full frihet! Bensintanken var full, solen gassade, i bilradion pågick en blueskonsert med idel kända röster och äta kunde man säkert göra någonstans på vägen.

Som kartan utlovade var Alligator Alley en spikrak väg från Fort Lauderdale i öster till en liten kuststad med det italienklingande namnet Naples i väster.
Då var det en smal väg, med bara en fil i vardera riktningen.
Idag är Alligator Alley en del av en flerfilig motorväg som böjer av i höjd med Naples och sedan fortsätter ända upp till Tampa.

Denna lördagsmorgon, för trettio år sedan, åkte jag kilometer efter kilometer utan att möta mer än enstaka personbilar.
På båda sidorna av vägen, som går rakt igenom the Everglades, fanns rikligt med vatten, antingen i form av kanaler eller också i form av vattensamlingar som varierade från smärre dammar till mindre sjöar.

På den tiden visste jag inte att Everglades egentligen inte är ett träsk, som många tror, utan en mycket bred och grund flod som bevattnar hela den södra delen av Florida.
Den här floden bildas till största delen av vatten från Lake Okeechoobee, USA:s näst största insjö. Floden flyter långsamt söderut, bara några decimeter över den kalksten som är det fundament som större delen av staten vilar på.
Så om du vanvettigt nog skulle ge dig till att vada i Everglades (vanvettigt, därför att du faktiskt kan träffa på både alligatorer, krokodiler och giftiga korallormar i vattnet) så skulle du strax upptäcka, att bottnen inte alls är så lerig och förrädisk som man förväntar sig av ett träsk.

Everglades är i själva verket en förutsättning för det fantastiska djurliv - och framför allt fågelliv - som är staten Floridas adelsmärke. Här häckar eller sträcker hundratals fågelarter av vilka flera är utrotningshotade och sällan kan skådas på andra håll i världen.
Den glupska turistindustrin och ett antal mindre välbetänkta kanalsystem hann dessvärre ändra förutsättningarna för Everglades innan president Harry S. Truman, efter starka påtryckningar, 1947 gjorde området till nationalpark.
Detta inträffade ironiskt nog nästan på dagen hundra år efter George Washington faktiskt initierade exploateringen av Everglades genom att beordra en viss Buckingham Smith från St Augustine att resa ner för att undersöka om området kunde ”dräneras och göras värdefullt”.

Denna förbaskade klåfingrighet.
Idag bidrar även växthuseffekten och el Ninjo till, att framtiden för den fristad som Everglades under årtusenden utgjort för såväl flora och fauna är synnerligen osäker.

Om jag denna soliga lördagförmiddag hade kört direkt till Naples, hade det väl tagit mellan två och tre timmar.
Man jag ville ju se alligatorer och det tog mig inte många kilometer att förstå, att chanserna att se sådant från bilen var ganska minimala. Därför stannade jag bilen så fort naturen såg ut som om alligatorerna skulle trivas där.
Jag såg örnar.
Fiskgjusar
Blå hägrar.
Vita hägrar.
Grå hägrar.
Ibis-storkar
Hackspettar, som till min oförställda förvåning verkligen såg ut som Hacke Hackspett, den tecknade seriefiguren.
Jag såg hela familjer med tvättbjörnar, flera bältdjur och dessutom ett stort antal sorkar som kilade ut och in i sina bon.
Jag såg hökar, falkar, gamar och massor av småfåglar som jag inte kunde bestämma.
Jag såg sköldpaddor, ormar, grodor, paddor, ödlor och jättelika gräshoppor, men jag såg inte till en enda alligator var jag än stannade min bil.

Alligator Alley?
Pyttsan!

Alla dessa uppehåll gjorde, att jag inte nådde fram till Naples förrän vid femtiden på eftermiddagen.
Jag fann en ledig parkeringsplats bara något hundratal meter från den Mexikanska Golfen, ställde bilen och vandrade ner till stranden.

En stor rosafärgad solskiva var på väg ner i havet och delade nu generöst med sig av dagens sista strålar till de människor som, närmast andäktigt, väntade på solnedgången.
Några komiskt klumpiga pelikaner passade på att dyka efter dagens sista fångst. Den spegelblanka vattenytan bröts plötsligt av en fena, och så ännu en, och plötsligt såg jag att den var en hel grupp lekfulla delfiner som, helt nära land, var på väg norrut.

Sanden var ljust grå, nästan vit, och överallt låg det snäckskal i olika former och nyanser som jag aldrig sett tidigare. Kvällen var varm och mjuk, och jag tog av mig min tröja och knöt ihop en av dess ärmar för att ha någonting att samla snäckor i.
En av dem rörde sig i min hand och när jag såg att den var bebodd av en eremitkräfta slängde jag den så långt ut mot vattnet jag kunde. En tärna fångade den i flykten, långt innan den nått vattenytan.

Jag vände mig mot landsidan.
Där täcktes den finkorniga sanden först av strandrågsliknande växter, som erinrade om de örter som binder sanddynerna i Skåne och Halland.
Bara några meter innanför dessa blandades kraftfulla palmer och vidlyftiga barrträd, som jag inte kände igen, med blommande buskar av vilka jag kunde urskilja hisbiskus i flera olika färger och bouganvillea.
Bakom trädstammar och buskar kunde man ana låga, vita och pastellfärgade trähus vars fasader i aftonljuset nästan verkade självlysande.

Solskivan tycktes mig nu så stor och så nära att jag nästan väntade mig att få höra ett ilsket fräsande när den, förbluffande hastigt, sjönk ner i havet.
De sista fåglarna flög som svarta silhuetter mot sina kvällsvisten.
Mörkret bredde ut sig över stranden som en mjuk och mörkblå sammetsfilt och jag märkte att jag stod och höll andan.

Plötsligt var jag ensam på den mörka stranden.
Det fåtal människor som upplevt solnedgången samtidigt med mig hade redan gått hem.
Alltihop var över på mindre än trettio minuter, förmodligen de vackraste trettio minuter jag hade upplevt under hela mitt liv.

Hemfärden i genom att kolmörkt Everglades blev riktigt spännande.
Många djur rörde sig på och kring den sparsamt trafikerade vägen, och jag var tvungen att köra långsamt för att inte riskera att skada dem. Små vitstjärtade rådjur sprang dödsföraktande fram och tillbaka i strålkastarljuset, många tvättbjörnar var lika korkade och flera sköldpaddor lade sig bara platt på bukplåten och hoppades på det bästa.

Bilens strålkastare reflekterades dessutom i avlägset glimmande ögon av vilka ett par, himmel och pannkaka verkligen visade sig tillhöra en alligator! Bara en liten rackare, kanske 30-40 centimeter lång, som raskt försvann ner i diket.

Vid flera tillfällen passerade jag parkerade bilar och, i närheten av dem, svarta män som stod och fiskade mitt i natten. De tittade misstänksamt efter mig när jag långsamt och med helljuset på passerade dem.
Med ens kände jag mig väldigt ensam och blev kusligt medveten om att alla bildörrarna var olåsta. Finesser som centrallås var ovanliga på den här tiden, så för att kunna låsa dörrarna skulle jag vara tvungen att stanna bilen.
Jag såg tidningsrubrikerna framför mig:
”Bestialiskt rånmord på Alligator Alley.
Korkad svensk stannade olåst bil efter mörkrets inbrott”.
Istället ökade jag farten och drog mig åt vägens mitt. Fantasin kan vara en arbetsam reskamrat när man färdas på mörka, okända vägar.

Naturligtvis hände ingenting, och jag kom fram till hotellet lagom till att äta en sen middag.
Vid bardisken satt minsann fem svenska tjejer som flirtade hejdlöst med de två unga kubaner som blandade drinkarna. Tonen var så familjär att jag anade att de bott på motellet någon tid. En av dem var iklädd bikini och kom tydligen direkt från poolen, nonchalerande det nästan löjligt stora anslag som påbjöd städad klädsel i baren.
En kraftig och hårt sminkad blondin konverserade på bruten spanska, de andra på engelska men sinsemellan talade de svenska.

Uppskruvade som de var kunde jag inte undgå att höra, att de var ganska missnöjda med vistelsen i Fort Lauderdale. Av pratet framgick att den ene bartendern uppgav sig vara lyckligt gift och att den kraftiga blondinen några kvällar tidigare tagit en sen men, som hon uttryckte det, meningslös strandpromenad med den andre.
”Det är fan så mycket lättare att fixa karlar på Gran Canaria”, sa hon, och efter en liten stund pratade tjejerna högt och ogenerat om sanna eller uppdiktade kärleksstunder under den spanska natthimlen.

En god vän till mig berättade en gång, hur han och några affärsbekanta efter en god middag råkat bli lite högljudda på en elegantare restaurang i Hamburg.
Vitsarna hade blivit alltmer vågade, men eftersom de var övertygade om att de var de enda svenskarna i lokalen såg de inga skäl till censur.
I en annan del av lokalen satt en grupp kvinnor i mogen ålder som konverserade varandra på engelska och tyska.
På väg ut ur restaurangen passerade de något beskänkta herrarna damernas bord, varvid dessa reste sig upp och en av dem sa:
”Svenska Zontaklubben tackar för underhållningen!”

Själv satt jag en gång på en restaurang i USA och hörde en svensk företagschef och hans hustru planera hur de skulle smuggla med dig ett antal obeskattade miljoner för att bygga en villa i Florida.
Den gången gav jag mig till känna.
Det gjorde jag inte nu.
Varför genera dem i onödan?
Jag skulle ju ändå resa imorgon.

Morgonen kom med värme och solsken.
Flyget till New Orleans lyfte klockan halv tre på eftermiddagen, så jag satte på mig de orangefärgade och plockade med mig en bok för en stund vid poolen.
Boken var svensk, tjejerna var där, snabbt var jag avslöjad. Det föreföll dock inte som om de hade en aning om att jag suttit i restaurangen kvällen innan.

”Gillar du Fort Lauderdale?”, frågade den kraftiga blondinen från sin vilstol, utan att öppna de välsminkade ögonen.
”Man kan ju knappast klaga på vädret”, sa jag, ”men jag är här på jobb och har inte sett så mycket, varken av staden eller stranden.”
”Du har inget missat”, sa blunddockan lite blasé. ”Florida är klart överdrivet. Flyga tolv timmar för den här smörjan, nej, det får allt bli Kanarieöarna nästa år igen,”
”Hur länge har ni varit här?”, frågade jag.
”Fjorton jävligt långa dagar”, klagade blondinen.
”Har ni inte varit över på andra sidan”, sa jag, med solnedgången i Naples i gott minne.
”Andra sidan?! Vilken jävla andra sida?”, frågade hon grinigt.
”Västkusten”, sa jag. ”Floridas västkust”, förtydligade jag eftersom jag var rädd att min göteborgska dialekt skulle leda henne på villospår.
”Nää”, sa hon, ”vi var uppe i Orlando och kollade på Musse Pigg och dom andra kamraterna i två dagar. Annars har vi varit här och dött hotelldöden i två veckor.
Här finns ju inga killar, ju! Det skall fanimej bli skönt att resa hem!”

Inga killar, hm.
Jag fick väl vara tacksam att de unga damerna inte kallade mig ”farbror”.