Rob hade helt rätt.
New Orleans 1977 motsvarade inte min dröm.
Jag besökte de ställen där man fortfarande med växlande framgång försökte spela den traditionella musiken, men en vecka i den här miljön skulle ha gjort mig mera sorgsen än glad.
De tårar som då och då fuktade min hals berodde mera på nostalgi än på verklighet.

Musiken i New Orleans hade inte en chans att mäta sig med de inspelningar som trängdes i min egen skivhylla. Gatulivet i de franska kvarteren var vulgariserat till en grad som uppenbarligen tilltalade många av. särskilt de yngre, besökarna.

De som sökte kontakt med jazzens rötter föreföll var få, och i min ålder eller äldre.

Prostitutionen var kanske inte värre än den i Storyville på det tidiga 1900-talet – men då ackompanjerades den trots allt av bättre musik!

I en butik fann jag dock några rara inspelningar av Louis Armstrong tillsammans med the Dukes of Dixieland.
De såldes i en box tillsammans med fyra LP-sidor med Al Hirt och hans ekvilibrister.
Quelle mèsalliance.

Två och ett halvt dygn senare flög jag till San Diego, för den näst sista presentationen på min USA-turné.
Vistelsen i New Orleans hade gjort att jag åter kände en liten nervositet inför framträdandet som skulle äga rum på ett ganska lyxigt hotell i Mission Bay , ett område i direkt anslutning till Stillahavskusten.
Mitt rymliga rum hade en rejäl balkong med kvällssol och en bländande havsutsikt.

Mötet skulle äga rum dagen därpå, och jag kunde nu välja mellan att bara slöa på hotellet eller hyra en bil och köra in till Tijuana i Mexico, eller upp till Los Angeles och kolla in Disneyland.
Tijuana låg närmast så jag beslutade mig för att addera Mexiko till den rad av länder jag besökt.


Hotellet var agent för Avis så det tog mig bara några minuter att hamna i framsätet på en luftkonditionerad mellanklassbil – ”småbilarna är slut, Sir, så ni får den her till samma kostnad!”

Det tog mig knappt en halvtimme att nå den mexikanska gränsen.

Gränskontrollen var närmast skrattretande - en sömnig tullpolis med jättelika svarta mustacher tittade flyktigt i mitt pass och viftade sedan in mig i en helt annan värld.

Det var just det som var så märkligt för mig som, vid det här laget, tyckte mig relativt van vid att passera gränser.
De skillnader man upplevde när man reste mellan länder i till exempel Västeuropa var oftast förhållandevis små och lättast beskrivna som charmiga.

För den ytlige betraktaren var skillnaderna mellan livet i USA och Canada närmast försumbara.

För en svensk resenär var hela Nordeuropa redan på den här tiden ett relativt homogent resmål där skillnaderna var att man i Danmark såg äldre kvinnor röka cigariller och i Norge måste beställa dessert för att få likör eller cognac till kaffet.
Då simmade en liten glassklick för livet i spriten, och man fick ett litet tomt glas bredvid, möjligen för att rädda livet på glassen.

De skillnader som man upplevde i sydeuropa var oftast precis vad man kunde vänta sig och på intet sätt chockerande

I Mexiko upphörde den permanentade vägbanan efter ungefär tvåhundra meter, och resan mot Tijuana fortsatte på en gropig, rödbrun grusväg där min bil rev upp ett tätt dammoln som effektivt dolde all sikt bakåt.

De prydliga fastigheterna i Mission Bay byttes mot små träkojor och plåtskjul och de onödigt stora amerikanska bilarna ersattes av träkärror som drogs av onödigt magra åsnor.

Tijuana föreföll mig vara en kåkstad som, i varje fall vid dess nordliga infart, såg helt fallfärdig ut.
Men om byggnaderna skvallrade om fattigdom och umbäranden var folklivet desto mer tilltalande.
Antagligen pågick någon slags festival i staden för det blixtrade av fyrverkeripjäser omkring min bil, och de trånga gatorna myllrade av människor som tycktes vara så uppskruvade att vem som helst skulle bli nyfiken på kaktusväxten betydelse som brännvinsresurs.

De få bilar jag såg hade knappast ens klarat färden till en svensk besiktning och de framfördes så hämningslöst att jag snabbt tvekade om det rådde höger- eller vänstertrafik.
Jag fick köra ett gott stycke in i staden innan jag fann en plats där jag kunde parkera min hyrbil.
Runt omkring mig fylldes luften av knallarna från smällare och raketer, blandade med rytmisk gitarrmusik från de små värdshus som tycktes ockupera bottenvåningen i nästan varenda fastighet jag såg.

Trots en viss känsla av otrygghet beslutade jag mig för att försöka bli en del av gatulivets glädje.
Jag låste bilen, drog till med ett brett leende och styrde kosan mot närmaste serveringslokal.

Omedelbart omringades jag av ett antal söta och smutsiga småungar vars framsträckta händer var tydligare än något talat språk i världen.
Jag, min dåre, hade inte ett ögonblick funderat över att skaffa mexikansk valuta.
I min plånbok hade jag, utöver kreditkort, ett fånigt litet antal dollarsedlar som mycket snabbt gick åt.

Samtidigt var det någonting som fick mig att vända mig om och titta mot den eleganta hyrbil jag just parkerat. Den var nu omgiven av söta små mexikanska ungar i full färd med att befria den från alla löstagbara detaljer; backspeglar, vindrutetorkare, navkapslar, radioantenn - deras händer var överallt på mitt fordon!

”Hey, hey, hey”, vrålade jag, och sprang mot bilen.
Då skingrades de besvikna angriparna under utbringande av tillmälen som jag inte behövde något lexikon för att begripa.

En inspektion visade att de hunnit tillägna sig samtliga navkapslar, en vindrutetorkare och en backspegel.

Här vågar inte sjutton stanna, tänkte jag, och satte mig i bilen för att köra raka vägen tillbaka till San Diego.
De besvikna ungarna pekade finger och flinade och bombarderade min bil med stora, bruna torvor som senare visade sig vara torkat åsnebajs.

Med en känsla av befrielse såg jag åter gränskontrollen framför mig.
Fem minuter i Mexiko, inte kan väl tullpolisen intressera sig särskilt mycket för en stackars svensk turist med halvslaktad hyrbil och åsnebajs på bakrutan?
Pyttsan!

Plötsligt befann jag mig i en kilometerlång kö av bilar som alla undersöktes med minutiös noggrannhet av den amerikanska tullpolisen.
I en av de kvarvarande backspeglarna kunde jag se hur små lortiga rackarungar fortfarande försökte nypa åt sig en och annan navkapsel samtidigt som vuxna mexikaner drog till sig uppmärksamheten genom att vandra runt kring bilarna och bjuda ut varor av skilda slag.
Min kvarvarande vindrutetorkare fick dock vara ifred.

”Good morning, Sir!”
Utanför bilen stod en starkt solbränd polisman med mörka spegelglasögon och högra handen nonchalant vilande på pistolkolven.
”Can I see some identification, please?”

Jag fumlade fram både pass och körkort som han granskade med professionellt intresse.
”Why are you entering the United States, Sir?”
”Jag är på väg tillbaka till San Diego efter en blixtvisit i Tijuana”.
”Så ni bor i San Diegeo?
”Bara för tillfället”, sa jag och nickade förklarande mot mitt pass som han fortfarande bläddrade i.
”Är det er egen bil?”
”Nej, det är en hyrbil.”
”Har ni hyrt den i San Diego?”
”Ja, hos Avis i San Diego.”

Polismannen lutade sig lite tillbaka och tittade på mina nakna fälgar.
”Har ni hyreskontraktet med er?”
Jag öppnade handskfacket och räckte honom den pappersbunt jag fått från Avis.
”Bara kontraktet, tack” sa polismannen irriterat.

Jag fann det eftersökta pappret som han gav en flyktig blick.
”Enligt det här kontraktet får ni inte köra in den här bilen i Mexiko”
Han pekade och jag läste.
”Jag är ledsen”, sa jag, ”det visste jag inte”.

Polismannen suckade djupt.
”Ett hyreskontrakt är ett avtal med förpliktelser för båda parter, Mr Mossberg. Ni har aldrig funderat över det förnuftiga i att ta reda på vilket ansvar det innebär för er?”

Vad svarar man på sådant?
Jag teg.

”Vad hade ni för ärende till Mexiko?”
”Inget alls, egentligen”, sa jag. ”Jag ville bara passa på att se Tijuana eftersom det var så nära San Diego. Men när jag lämnade bilen...”

Polismannen avbröt mig:
”Har ni inhandlat någonting i Mexiko?”
”Nej, ingenting alls.”
”Inga godsaker som går att röka eller dricka”.
”Nej, jag var inte utanför bilen mer än någon minut och...”
”Förvarar ni några vapen eller sprängämnen i bilen?”

Vapen eller sprängämnen? Vaddå för vapen eller sprängämnen?
”Nej, naturligtvis inte!”

Nu tog polismannen ett steg tillbaka från bilen och sa, fortfarande med handen i obekväm närhet av pistolkolven:
”Vill ni vara vänlig och gå ut ur bilen, Mr Mossberg!”

Jag ville helst fråga varför men gjorde förstås som han sa.
”Vill ni vara snäll och öppna bagageluckan för mig.”

När jag sträckte mig in i bilen för att ta nyckeln ur tändningslåset sa han: ”Lugna, fina rörelser, Mr Mossberg!
Jag vill kunna se era händer hela tiden.”

Samtidigt som jag tyckte situationen var ganska kuslig kände jag mig konstigt nog lite full i skratt.
Det hela var precis som en scen ur en sämre kriminalare.
Plötsligt skulle någon ropa ”cut” och strålkastarna släckas och flyttas inför nästa scen.

Men nästa scen var att jag låste upp luckan till den tomma kofferten och efter polismannens noggranna granskning stängde den igen.
Därefter öppnade han en av bilens bakdörrar, tittade i handskfacken och trevade i springan mellan säten och ryggstöd.
Sedan övergick han till framsätet, där han lyste med en strålkastare under stolarna och passade på att lägga tillbaka hyreskontraktet i handskfacket efter att ha letat efter misstänkt gods även där.
Själv stod jag fortfarande utanför bilen och svettades i middagssolen.

”Ni kan räkna med att få ersätta skadorna på bilen, Mr Mossberg” sade polismannen allvarligt, samtidigt som han räckte mig pass och körkort.
”I fortsättningen föreslår jag att ni läser alla avtal innan ni skriver på dem.”

Sedan vet jag inte om han gjorde en slarvig honnör eller skrämde bort en fluga från mösskärmen, men jag fick i alla fall resa in i USA igen.

Jag tittade på klockan.
Jag hade varit i Mexiko i ganska exakt en timma och fyrtio minuter.
På den tiden hade jag hunnit bli bestulen, okvädad, bombarderad med åsneskit och kvarhållen av gränspolisen i drygt en timma.

Visst går tiden fort när man har kul.