Mätt men fortfarande frusen hämtade jag strax efter klockan sex videobandet och letade upp konferensrummet.
Konferensrum, förresten; det var mera ett rum möblerat för trivsam samvaro med låga, bekväma fåtöljer istället för vanliga stolar.
Fåtöljerna var försedda med svängbara skrivskivor med små fack för pennor, dricka och annat smått och gott.

Jag fick skrämselhicka när jag upptäckte, att videon var inspelad med det europeiska PAL-systemet, men det klarade hotellets video galant.

Bandet innehöll en videopresentation av uppdragsgivarens företag som jag skrivit texten till. Den hade tydligen blivit färdigt under min bortvaro och det var första gången jag såg resultatet. I en kombination av animerade och fotograferade bilder demonstrerades hur det kunde komma sig, att den svenska produkten var överlägsen den amerikanska.
Hemligheten hade att göra med temperaturförhållanden under tillverkningsprocessen. Jag är vanligen sparsam med att använda presentationsmaterial som gör att man förlorar ögonkontakten med sina åhörare men nu tvingades jag konstatera att videons bildspråk var avsevärt mer pedagogiskt och övertygande än mitt prat.
Därför ägnade jag ett par kvällstimmar åt att ändra i mitt manus, och gav videon till uppgift att bevisa trovärdigheten i mina påståenden.
Klockan närmade sig midnatt när jag äntligen kom i säng.

Två timmar senare vaknade jag och frös som en hund.
När jag trevade efter kontakten till sänglampan råkade jag välta ett vattenglas som stod på sängbordet. Vattnet försvann ner i heltäckningsmattan, men jag kände till min förvåning att hela min säng var genomblöt.

Kuddar, lakan, filt formligen dröp av fukt och den effektiva luftkondistioneringen fick rummet att kännas som en igloo.

Om jag haft för vana att sova i pyjamas hade jag nu skrivit att jag drog av mig den plaskvåta pyjamasen och satte på mig skjorta och byxor och vankade ut till portierlogen.
Att så här efteråt medge att jag bara drog av mig ett par genomvåta kalsonger verkar så vulgärt, men det är likafullt vad som hände.

Nattportieren tittade storögt på mig.
”Herregud, Mr Mossberg, är ni sjuk?!”

Först då kände jag att jag verkligen inte mådde bra. Trots att jag frös var min panna kokhet och huvudet dunkade i takt med en puls som var alldeles för hög.

Jag sa: ”Jag har ont i huvudet och antagligen lite feber. Har ni möjligen aspirin eller något annat febernedsättande - jag måste ju vara fit for fight imorgon bitti”.
”Ett ögonblick bara”, sa portieren och halade fram en rejäl nyckelknippa ur fickan. En av nycklarna låste upp dörren till en liten servicebutik som jag inte upptäckt tidigare. Han kom strax tillbaka med en liten ask i handen.

”Pröva de här, Mr Mossberg! De tar jag själv när jag är dålig men ändå måste jobba!”

Jag tittade på den lilla förpackningen. ”Multi Cold Symptom Reliever” stod det på den. Med något mindre bokstäver lovade man att den här produkten innehöll vad som behövdes för att befria mig från alla vanliga förkylningssymptom; hosta, huvudvärk, feber, irriterade ögon, rinnande näsa - om jag minns rätt skulle två tabletter fyra gånger om dagen befria mig från sju olika besvär som är förknippade med ”the common cold”.

Det fanns 32 tabletter i förpackningen vilket antydde att jag skulle kunna vara besvärsfri både i San Diego och San Francisco!
Sedan var det dags för hemresa, och då skulle jag säkert redan vara kurerad.

Jag vände mig åter till portieren:
”Mina lakan är tyvärr aldeles genombl...”
”Städerskan är där med nya om några minuter. Och behöver ni hjälp med någonting annat så bara ring, det är det jag är till för.”


När jag kom tillbaka till rummet stod städerskan stod redan utanför dörren med en bunt fräscha lakan i famnen.
Fasen också, varför hade jag inte tagit bort de gamla lakanen ur sängen!
Nu kände jag mig generad, som om jag var en sängvätare, stora karln, och dessutom lite generad för att jag tyckte att sängvätning var någonting att vara generad för!

För den professionellt effektiva städerskan var detta tydligen bara en vardagssyssla. Hon nöjde sig inte med att byta lakan; hon kopplade ett effektivt grepp på den stora, tunga resårmadrassen och vände upp en fräsch sida, bäddade rent och gav mig dessutom nya kuddar och nytt täcke.
På bruten engelska sa hon sedan: ”Have you got anything for your fever, Sir?”, och jag undrade länge om portieren hade skvallrat eller om jag såg lika risig ut som jag kände mig. Jag visade henne förpackningen och hon nickade ett moderligt godkännande.

”Would you like me to get you some icewater to go with them?”
”No thanks, I think I’ll help myself to some orange juice from the minibar.”
”Well, if there is nothing else I can do...”
”No, thank you very much for all your help!”
”Good night then, mr Mossberg.”
”Good night!”

De små tabletterna var ilsket gula. Apelsinjuicen jag sköljde ner dem med var märkvärdigt fadd i smaken man jag tvingade i mig den, huttrande så att tänderna skallrade. Huvudet dunkade, svetten flödade från min panna och benen kändes som överkokt spaghetti.

Herregud, tänk om jag var allvarligt sjuk?
Tänk om jag skulle ligga här och dö i natt!
Tänk om den stackars hotellstäderskan skulle finna min kalla, genomblöta kropp imorgon när min särskilt inbjudna publik slagit larm om att den svenska föreläsaren tycktes försvunnen.

Tänk om de för mig okända bilbyggarna samlades vid fotändan av min säng och betraktade den framlidne föreläsaren samtidigt som de, med respektfullt låga röster, frågade varandra vad det var för ett viktigt budskap som de nu aldrig skulle få ta del av.

Den bisarra tanken var märkvärdigt uppmuntrande och jag upptäckte att jag stod och fnissade mitt i eländet.
Iklädd en T-shirt med texten ”Have you driven a Ford, lately?” och ett par torra kalsonger kröp jag ner i den nybäddade men ack så iskalla sängen.
Jag skakade så jag tyckte att hela hotellet borde vibrera.

Ännu idag har jag svårt att föreställa mig en mer utpräglad känsla av ensamhet än den, att bli akut sjuk på ett hotell i utlandet.

För att hålla värmen kvar i kroppen rullade jag in mig i lakan, filt och överkast och låg sedan som en gigantisk kåldolme och tittade upp i taket. Det var vitt och slätt och fullständigt ointressant så när som på en liten fånig spindel som till synes planlöst sprang fram och tillbaka, ungefär som en kinesisk bordtennisspelare.

Tio minuter gick.
Sedan kände jag plötsligt hur huvudvärken började ge vika. Strax därefter slutade näsan att rinna och svettningen upphörde.
Skakningarna försvann och efter bara någon minut kände jag mig helt återställd. Frigjord från sängkläderna tog jag ett par prövande steg på golvet.

Milda makter, jag kände mig fullt frisk!
Förbluffad sträckte jag mig efter tablettburken för att se vilka märkliga verksamma substanser som tycktes ha trollat bort alla mina symptom. Det tycktes vara en kombination av två olika smärtstillare och ett eller flera antihistamin plus några ingredienser som jag inte kunde bestämma.
”En sådan burk måste jag ta med mig hem” hann jag tänka innan jag somnade.