Fyra timmar senare vaknade jag med alla de tidigare sjukdomssymptomen på plats.

Jag tog två gula och tittade på klockan. Den var nästan sju, så det var inte värt att somna om. Efter att ha beställt en frukost bestående av te och rostat bröd satte jag på TV:n och väntade på att symptomen skulle försvinna.

På den kanal jag hade inne visades gamla svartvita klassiker och jag var lindrigt intresserad ände till jag upptäckte att jag hamnat mitt i Fort Apache!
Snacka om tillfälligheter!
Och där var hon, Shirley Temple, ungefär trettiofem år tidigare och lika vansinnigt vacker som jag mindes henne! På sängbordet, bredvid min plånbok, vittnade den tomma restaurangnotan min misslyckade autografjakt.

När frukosten kom ungefär tjugo minuter senare var jag påklädd, nyrakad och pigg som en spigg.
Ännu en gång granskade jag texten på tablettburken. Då upptäckte jag en text jag inte lagt märke till tidigare:
”Observera att tabletterna, även om de avlägsnar de vanligaste symptomen på förkylning, inte botar sjukdomen. Besvärsfrihet innebär alltså inte att du tillfrisknat.”
Någonting i den stilen stod det och jag tänkte att vadå, man har ju jobbat hundratals gånger med lite förkylning i kroppen!


Det kan ha varit de bekväma möblerna, eller den underhållande videon, eller den alerte föredragshållaren - inte vet jag - men den här dragningen blev klart bäst på hela resan. Tre timmar och en begynnande huvudvärk senare stod gästerna och - faktiskt! - applåderade och jag var lycklig som en speleman.
Till min förvåning kunde jag besvara samtliga frågor utom en, som jag dock upplevde som mera skämtsam:
”Var det inte lite korkat att visa den där videon”, frågade en i skaran. ”Nu vet vi ju precis vad som skiljer er produktion från det som tillverkas i USA och kan tipsa våra leverantörer.”

Övermodigt tillät jag mig att skratta tillsammans med de andra.
Men två år senare fanns det ingen påvisbar kvalitetsskillnad mellan de enheter som gjordes i USA och de som, till högre kostnad, tillverkades i Sverige.
Det effektivaste men också dummaste sättet att undvika industrispionage är naturligtvis att avslöja alla hemligheter själv.

Solen sken från en knallblå himmel och jag var på ett strålande humör när jag, efter en snabb lunch, packade kamera och min lilla pillerburk och satte mig i bilen för ett snabbt besök på Disneyland. Alla på den norrgående motorvägen verkade lika glada och lyckliga som jag, för de höll allihop en hastighet som låg ungefär tjugo miles över den tillåtna.
Skyltningen var föredömlig och jag lyckades spika den gigantiska parkeringsplatsen framför den legendariska nöjesparken.
Jag svalde ett par gula för att dölja förkylningssymtomen, som åter började göra sig påminda.

På den här tiden var Disneyland den enda parken i sitt slag i världen – anläggningarna i Tokyo, Florida och Paris kom betydligt senare.
Med bara Gröna Lund och Liseberg som jämförelsematerial blev timmarna i Walt Disneys sagoland en fullständigt omtumlande upplevelse. Jag hade turen att komma en vanlig veckodag utanför den ordinarie turistsäsongen vilket betydde korta köer till alla attraktioner.

Och vilka attraktioner!
Till skillnad från de korta och ofta hisnande åkturerna på ”vanliga” nöjesfält bjöd Disneyland på långa, underhållande och ofta rent pedagogiska upplevelser. De sträckte sig från illusoriska rymdfärder till en presentation av alla landets presidenter i form av häpnadsväckande porträttlika dockor.
I en cirkelrund lokal fick man under drygt femton händelserika minuter uppleva ett antal av Amerikas vackraste platser i form av en film som omgav publiken på alla sidor.
Walt Disney hade helt enkelt ställt sju filmkameror med nackarna mot varandra och på så sätt lyckats fånga en 360 graders panoramabild med publiken placerad mitt i händelsernas centrum.
Denna kamerakonstruktion hade sedan fångat sina bilder från såväl bilar som båtar och flygplan och effekten var ofta minst lika hisnande som någon traditionell bergochdalbana.
Den stående publiken uppmanades att hålla sig fast i strategiskt placerade räcken; ändå var det en och annan som inte lyckades hålla sig på benen under hela föreställningen.

”America the Beautiful”, som filmen hette, är även namnet på en känd fosterländsk sång och denna melodi spelades också under slutscenerna.
Typiskt amerikanskt, visst, men också skrämmande effektivt.

Jag såg mig omkring på den övriga publiken som tycktes utgöra ett konglomerat av alla jordens raser och religioner.
Kolsvarta ansikten syntes bredvid gula, bruna, röda och kritvita; turbaner blandades med basebollkepsar och stråhattar.
Det märkliga var dock att större delen av denna blandade publik nu stod med högra handen knuten över hjärtat och sjöng med för full hals.

Oavsett var deras eller deras föräldrars vagga stått var de i detta ögonblick AMERIKANER - och stolta över det.

För mig var det ett ögonblick som var både rörande och skrämmande.
Karl Marx i all ära, men nog tror jag att musik är opium för folket i minst lika stor utsträckning som någonsin religionen.

Musik som får människor att samlas under fanorna, att rätta in sig i ledet, att marschera åt alldeles fel håll och sjunga så högt att de inte förmår uppfatta vilket budskap texten förmedlar.

Solen var på väg att gå ner när jag, efter fyra händelserika timmar, vandrade mot utgången. Alldeles i början av Main Street - Storgatan - som leder in till alla attraktionerna i Disneyland befann jag mig plötsligt på en torgliknande plats med en flaggstång i mitten.
Invid den stod en man i stram givakt, beredd att hala the Star Spangled Banner.

Runt omkring mig stannade alla människor i respektfull förväntan och sorlet tystnade.
På trappan utanför en rådhusliknande byggnad lyfte en trumpetare sitt horn och blåste ett felfritt tapto samtidigt som fanan sänktes. Återigen stod de flesta av människorna med den högra handen knuten och tryckt mot hjärttrakten.

När den sista trumpetstöten förklingade öppnades plötsligt en fågelbur på den rådhusliknande byggnadens tak, och hundratals vita duvor flög en sväng över torget innan de försvann in i det dalande solskenet.
Jag minns att jag kände mig både imponerad och rörd, trots att jag insåg att hela föreställningen var både banal och välrepeterad.

När jag skrev detta, drygt tjugofem år senare, hade USA:s väpnade styrkor bara någon timme tidigare startat det angreppskrig som de, stick i stäv med världssamfundets uppfattning, påstod vara den enda vägen att befria världen från Iraks envåldshärskare, Saddam Hussein.

Åter drillar piccolaflöjtarna uppkäftigt i John Philip Sousas obehagligt begåvade kompositioner och ännu en gång samlar skickliga hornblåsare nationens hökar bakom fanorna, för att därefter under alltför lång tid tvingas höja sina instrument för att istället hylla sina unga, fallna hjältar.

Till skillnad mot vanlig retorik går musik ofta rakt in i hjärtat utan att gå omvägen via hjärnan.

Det är det som gör den så effektiv, och därmed så farlig.