Innan jag startade bilen för att köra tillbaka till San Diego sköljde jag ner två gula med ett par klunkar kvarlämnad Coca-Cola, som i den heta bilen blivit nästan lika varm som kaffe.

Trots att den verkliga rusningstrafiken borde vara över var det tjockt av bilar på alla vägbanor och alla tycktes byta filer lika oväntat som planlöst.

Smogen gjorde himlen närmast grålila i solnedgången och jag kände alla mina tidigare sjukdomssymtom komma tillbaka.
I huvudet inleddes en intensiv konsert för mollstämda pukor, näsan började rinna och svetten porlade som en munter vårbäck.

Snart var jag tvungen att stänga av luftkonditioneringen för att inte frysa ihjäl i bilen. När fasen skulle de gula börja verka!?
Ett stilla kvällsregn började falla och försämrade sikten i det snabbt fallande mörkret.

Alla bilar, såväl framför som bakom, bländade mig.
Två trötta torkarblad kämpade en ojämn kamp med den feta film av luftföroreningar som klamrade sig fast vid min vindruta.

Vänliga bilister som tyckte att jag körde alldeles för långsamt, eller färdades i fel fil, tutade hjälpsamt.
Signalhornen samarbetade effektivt med slagverkskonserten i mitt huvud och jag kände paniken närma sig.

Efter ett tag övervägde jag allvarligt att ge fan i alltihop!
Bara stanna bilen mitt på den jävla regnvåta motorvägen, lämna den och gå eller springa så långt jag hann, innan någon förstående medtrafikant körde på mig och förhoppningsvis befriade mig från mitt inferno.

Fortfarande minns jag faktiskt inte hur jag tog mig tillbaka till San Diego.
Dock minns jag att jag i närmare en timme förgäves letade efter mitt hotell, innan jag svalde förtreten och stannade en taxibil och betalade honom tjugo dollar för att lotsa mig hela vägen tills jag, i ett regn som nu var riktigt generöst, kunde urskilja de efterlängtade neonerna på hotellets fasad.

Huttrande låste jag bilen och skyndade in i en hotellvestibul så iskall att jag fick förnimmelsen av ett ha hamnat i ett fryshus. Samme vänlige nattportier som rekommenderat de gula pillren stod bakom disken. Han tittade bekymrat på mig.
”Mr Mossberg, god afton, ni ser verkligen inte ut att må bra!”
”Nej, det verkar sob ob de gula har slutat att fungera”, snörvlade jag.

”Ni kanske behöver antibiotika”, sa portieren. ”Vi samarbetar med en läkare som bor alldeles i närheten. Hon brukar kunna komma hit direkt. Vill ni att jag skall ringa henne?”
”Tack, gärna!”

Knappa tio minuter senare satt hon på min sängkant, en ung indisk läkare med de längsta fingar jag någonsin sett.
På visitkortet hon lämnade mig stod det att hon hette Jeniffer L. Shamran och att hon var medicine doktor med pedriatrik som speciallitet. Det passade mig utmärkt för jag kände mig vid det har laget precis som ett hjälplöst litet barn.

Jeniffer L. Shamran lät sina varma, mörkbruna ögon försvinna djupt in i mina blodsprängda, samtidigt som hon kollade min temp och knackade, klämde och lyssnade på mig efter alla läkekonstens regler.
Muntermometern visade temperaturen i Fahrenheit, som jag var okunnig om, men jag tyckte mig se att den landat ett litet stycke över hundragraderstrecket.

Så tog hon stetoskopet från öronen och sa:
”Hur länge har ni mått så här, Mr. Mossberg?”
”Ett par dagar, bara.”
”Har ni ätit någon medicin?”

Jag gav henne burken med de små gula. Hon suckade djupt och jag förberedde mig på att hon nu skulle flina lite överlägset som betyg för min torftiga egenvård.
Istället sa hon:
”De här små rackarna är alldeles för effektiva för att få säljas receptfritt över disk!
De får människor att tro att de är friska, fast de i verkligheten borde ligga hemma i sängen. Och då går det så här. Får jag be er andas djupt igen” sa hon och lyfte åter på stetoskopet.

När hon lyssnat färdigt reste hon sig och gick hon bort till telefonen och slog ett nummer. Ett kort samtal på vad jag bedömde som indiska utspann sig, sedan lade hon på luren och vände sig till mig.

”Mr. Mossberg, jag är ganska övertygad om att ni har dragit på er en rejäl lunginflammation, möjligen i båda lungorna. Men för säkerhets skull vill jag att ni åker med mig till en lungklinik här intill, så vi får ta ett par bilder. Innan dess måste jag dock fråga om ni är försäkrad och hur ni tänker betala.”

Gudskelov fick mina försäkringskort och kreditkort hennes godkännande och strax satt jag i en liten fräck Mercedes Benz cabriolet på väg till lungkliniken.
Det var naturligtvis dit hon hade ringt så där var allt förberett och jag hann inte ens sätta mig i det trivsamma väntrummet innan jag stod och tryckte min nakna bringa mot den iskalla röntgenskärmen.

Jag höll fortfarande på att sätta på mig skjortan när läkaren uppenbarade sig med bilderna i handen.
” Titta här”, sa hon triumferande. ”Det är de här vita fälten som är inflammationen. Vänstra lungan är fortfarande bara lite angripen, men titta här på den högra”.

Lunginflammation, tänkte jag. Det är ju sådant man kan dö av. Högt sa jag:
”Är det allvarligt?”
”Misskötta sjukdomar kan snabbt bli allvarliga” sade hon, och visade med sin långa, smala pekfinger hur det lilla vita fältet i min vänstra lunga skulle kunna utvecklas.
”Vad gör vi nu?”, sa jag.
”Nu åker vi till drugstoren och handlar antibiotika”, sa läkaren. ”Ni tål väl penicillin? Och sedan är det fullständig vila som gäller.”

Fullständig vila!
Men vaddå?!
Jag måste ju resa till San Francisco i morgon, för min sista presentation.

Doktor Shaleni tittade missnöjt på mig.
”Har ni inte förstått någonting alls, Mr. Mossberg?
Genom att misssköta en ganska banal förkylning har ni dragit på er en dubbelsidig lunginflammation. Om ni tänker missköta den också behöver vi inte ta omvägen via drugstoren.
De pengarna kan ju era efterlevande ha större nytta av.”

När vi kom ut från lungkliniken hade det slutat regna.
Klockan var ungefär nio vilket betydde att den var ungefär sex på morgonen hemma i Sverige. Om jag lyckades hålla mig vaken ett par timmar till skulle jag kunna ringa mina uppdragsgivare i Sverige tidigt på morgonen och se till, att de informerade deltagarna i San Francisco om att mötet var inställt på grund av sjukdom.

Doktor Jeniffer L. Shamran lämnade mig vid hotellets entré med en påse penicillin och en allvarligt menad förmaning:
”Det minsta jag kan begära är att ni visar så mycket respekt för min yrkeskunskap att ni äter medicinen, avstår från San Francisco-resan och ser till att komma hem till Sverige så fort ni orkar”, sa hon, med sina långa fingrar i mina.
”Så jag får lov att flyga”, frågade jag, halvt på skämt.
Då log hon, för första gången under vår dryga timme tillsammans.
”Ring mig gärna i morgon”, sa hon. ”Jag skall med förtjusning köra er till flygplatsen och se till att ni kommer ombord”.
”Tack så hemskt mycket”, sa jag raljant och hon svarade:
”Well, that’s the least I can do - if I could do less I certainly would!”

Det var första gången jag hörde det uttrycket. Om hon verkligen menade allvar med erbjudandet vet jag inte, för jag ringde henne inte.

Däremot höll jag mig vaken lagom länge för att ringa till min uppdragsgivare som åtog sig att genast ringa alla som var inbjudna till mötet i San Francisco. Sedan ringde jag SAS och bokade om mina biljetter för snabbast möjliga hemresa.

Hem ringde jag inte, för att inte skrämma upp familjen i onödan.

När jag lade på luren höll solen på att gå upp och jag svor en ramsa för mig själv:
”Fan också, nu missade jag San Francisco - den stad som alla talar om som den charmigaste i hela USA. Undrar om den chansen någonsin kommer åter.”

Hittills har den inte gjort det.