du kan se utöver den
lugna spegelblanka sjön
ifrån din plats på en
sliten träbänk i solskenet
även de skogsklädda bergen
och den blågnistrande himlen
i gruset precis bredvid dina
fötter syns en skugga
du blundar och känner solens
värme i ditt ansikte
ljudlöst går jag ner till den
våta sandranden bredvid vattnet
ett moln format som ett
leende fångar din blick

jag lämnar efter mig
nygråtna tårspår i sanden
du upptäcker dem aldrig
inte från din utsiktsplats
jag gick när du satt och blundade
obemärkt förbi bakom bänken
för att komma tillbaka
när solen gått i moln
och jag visste att
du säkert var borta

för enligt dig ska solen
skina just vid den skogssjön