Ompysslad var ordet!
Hotellpersonalens sätt att måna om mig fick mig att känna mig som om jag var deras viktigaste och mest omhuldade gäst.
Jag låg i min säng och från denna plats kontrollerade jag ett märkligt skeende. En bastant, franskfödd hotellstäderska vid namn Beatrix hämtade min tvätt, packade alla mina tillhörigheter (utom ett par svarta skor som jag inte saknade förrän jag kom hem), gav mig ett så kallat ”sponge bath” och hjälpte mig hålla reda på tider för min medicinering. Hotellchefen själv var inne och berättade att alla kostnader var betalda från Sverige och att hotellets minibus skulle köra mig direkt ut till flygplanet, en jumbojet där man ordnat till en liggplats längst bak i maskinens övervåning.
SAS hade fått instruktioner av min indiska läkare, fråga mig inte hur, och uträttat underverk. Redan samma eftermiddag var jag på väg hem till Göteborg via Los Angeles, New York och Köpenhamn.

Trots antibiotikan blev den nästan dygnslånga hemresan en renodlad pina.
Starter och landningar samt en lekfull jetström gjorde vad de kunde för att spränga mina trumhinnor. I New York forslades jag i rullstol från den en maskinen till den andra. Väl installerad i den fick jag hälsa på självaste flygkaptenen som berättade att det fanns minst två läkare bland passagerarna så jag var i mycket goda händer
Det är väl typiskt, tänkte jag, att man skall vara så sjuk att man inget hellre vill än vara i fred när snälla människor springer benen av sig för att vara en till lags!

Knappt en vecka tidigare än planerat stod jag så i snögloppet utanför vårt eget lilla radhus och log tappert mot en överraskad hustru, som tappade upp ett varmt skumbad och bäddade med rena, svala lakan innan jag ens hunnit tänka Florence Nightingale.
”Jag berättar mer i morgon”, lär jag ha mumlat med tandborsten i munnen och envisa rykten hävdar att jag somnade i samma andetag.

Ungefär fjorton dagar senare fick jag ett brev från New York.
Det var undertecknat av två arga herrar som meddelade att de naturligtvis hade all förståelse för att planerade möten kunde ställas in på grund av sjukdom eller andra oförutsedda händelser.
”Men”, skrev de, ”vi tycker det vore rimligt att få veta detta i tid. Nu flög vi båda alldeles i onödan New York - San Francisco tur och retur och förlorade på så sätt både arbetstid och pengar!”

Vänligt nog framställde man inga krav på ekonomisk ersättning för det inträffade, men föreslog i en ironisk slutkläm att det kanske vore säkrare för båda parter att eventuella framtida kontakter skulle ske per brev.

Självfallet ringde jag genast min uppdragsgivare.
De förstod ingenting. De hade lyckats nå fram till alla inbjudna i god tid, sa de, och alla hade sagt sig vara medvetna om att mötet var instället.

Särskilt viktigt hade det förstås varit att informera de två gentlemännen i New York, på grund av deras långa resa:
”Vad gör vi nu?, frågade den oroliga kvinna som ansvarat för kontakterna.
”Jag ringer dem och ber om ursäkt så får vi se vad de säger”, sa jag, och lovade att kontakta henne igen så fort jag talat med de ilskna resenärerna.

I Sverige var klockan elva på förmiddagen. Då är den bara fem på morgonen i New York.

I fyra timmar satt jag och övade på olika meningar som skulle vara tillräckligt servila samtidigt som det inte skulle råda någon tvekan om att vi verkligen gjort allt vi kunnat för att de inte skulle behöva flyga förgäves fram och åter över hela den nordamerikanska kontinenten.

Fem minuter över nio denna morgon lyfte en av de arga herrarna sin telefonlur och sa:
”Hallå, det är Adam Shuster!”
”Godmorgon, Mr Shuster! Jag heter Carl-Erik Mossberg och ringer ifrån Göteborg i Sverige...”

Han avbröt mig med att tonfall som var långt ifrån ilsket.
”Åh, Mr Mossberg, så trevligt att höra ifrån er! Jag hoppas att ni är återställd nu, efter er sjukdom.”
”Ja tack, jag mår mycket bättre nu”, sa jag lite häpet och fortsatte ”och det första jag ville göra då var att ringa er och be om ursäkt för att ni flög till San Fracisco alldeles i onödan.”

Nu blev det tyst i New York.
Sedan sa Adam Shuster med låg röst: ”Förlåt mig ett ögonblick, mr Mossberg, men jag skall bara stänga dörren.”

Jag hörde hans hastiga steg och en dörr som stängdes. Sedan var han tillbaka.
”Mr Mossberg, vem i all världen har berättat för er att vi flög till San Francisco?”

Nu fattade jag ingenting!
”Jag har fått ett brev här idag”, sa jag. ”Det är undertecknat av er och er kollega och av texten framgår att ni inte fått besked i tid...”

”Oh, shit!”
Vad sa karln?
”Förlåt mig?!”

Han var kvar, för han andades så det hördes över hela Atlanten.
Så sa han med ett tvivlande tonfall:
” Har ni fått det brevet?”
Jag tittade på brevet igen.
”Javisst, det är ju adresserat till mig!”

Ny, besvärad tystnad.
Slutligen sade Adam Shuster:
”Mr. Mossberg, det här är mycket genant, men låt mig vara alldeles uppriktig. Sanningen är att vi fick informationen av er sekreterare i god tid för att inställa resan. Men varken min kollega eller jag hade varit i San Francisco förut, så vi bestämde oss för att resa ändå.”

”Åhå”, sa jag intelligent. ”Och brevet...”
”Det skrev vi bara för vår egen file! Det var aldrig avsikten att det skulle postas! Frågan är nu om det är avsänt av misstag, eller om det är någon här som vill jävlas med oss”.

Det hördes att han var nervös. Själv var jag plötsligt mest full i skratt,
trots att jag förstod hans oro.
Jag förstod att detta inte var rätt tidpunkt att fråga om San Francisco verkligen var så fantastiskt som det påstås.
Vi avslutade istället samtalet, som man säger, under ömsesidiga artighetsbetygelser.
Och det var det sista jag hörde från Adam Shuster, som naturligtvis heter någonting helt annat i verkligheten.