Jag är mycket förtjust i ”Sällskapsresan 1”, filmen där Lasse Åberg ger en både roande och ömsint bild av den svenska charterturismen.
Ännu mer hade jag tyckt om den, om regissören med ett par ord i förtexterna hade berört, att han lånat nära nog hela konceptet från filmer som producerats i Finland och Frankrike.

Nu satt jag mitt i den miljö som någon miljon svenskar söker sig till varje år.
Runt omkring mig satt alla de karaktärer som, några år senare, skulle bli kärleksfulla karikatyrer i de här filmerna.

Där satt det medelålders paret från landsorten som gjorde sitt livs första utlandsresa. Där satt de båda vilsekomna ungkarlarna som tycktes värdera billig alkohol högre än någonting annat.
Där satt de ensamma, ogifta människorna av båda könen som kanske drömde om en ny kontakt, en ny bekantskap, som skulle leda till en fortsättning efter de glada dagarna i solen.
Och där satt, inte minst, de som Lasse Åberg glömde, de unga barnfamiljerna med förhoppningen att kunna ägna sig några minuter åt varandra medan de små, väl insmorda telningarna byggde sandslott i vattenbrynet.

Det var en flygmaskin lastad med sköra drömmar som mellanlandade i Marseille, på sin dryga femtimmarsfärd till den halvvärld som penningstinna magnater byggt upp på de kanariska öarna.

Kalla dem turistfabriker om du vill, men behovet av den här typen av verklighetsflykt blev för mig rent fysiskt påtaglig.
Jag, som hatade sardintrånga stränder, som äcklades av att krypa ner i en säng vars undermåliga spiralmadrass tröttats ut av tusentals främlingar och som närmast kände ångest inför påstridiga och klämkäcka reseledare. Jag fick en lika plötslig som välgörande respekt för de behov som den här verksamheten försöker tillfredsställa.

Många år senare tillbringade jag några timmar bland det dryga tusental tält och husvagnar som fyllde en av de populäraste campingplatserna i Bohuslän.
Då erfor jag samma känsla av respekt för de människor som njuter av den tillvaron som jag känner för de människor som anstränger sig för att ge folk valuta för sina förväntningar under några korta semesterveckor.

Det finns ofta skäl att påminna både sig själv och andra om hur få människor som har förmånen att arbeta i någon av samhällets få välavlönade branscher.
Elaine har arbetat inom vårdsektorn i mer än 20 år.
Ett jobb som jag i alla avseenden betraktar som betydligt viktigare än mitt, men med en lön som inte ens varit en fjärdedel av min.

Detta till trots har vi under nästan alla dessa år haft en socialdemokratisk regering.
Vet hut, svenska samhälle.

En blekröd solskiva försvann under horisonten samtidigt som vi landade på flygplatsen utanför Las Palmas.

Även om jag inte såg någon som behövde passera passkontrollen i rullstol var det flera passagerare vars vinglande stråt tydde på, att de utnyttjat de låga spritpriserna ombord.

Tålmodiga föräldrars förmaningar till sömnigt griniga små barn ackompanjerade vandringen på till bussarna som parkerats precis lagom långt från flygplatsens entré för att man, släpande på sina väskor, skulle komma i ordentlig svettning.

Så är det förbluffande ofta. Är det kanske en del av arrangörens ansträngningar att få resenärerna att uppleva hur mycket varmare det är på resmålet än hemma?

Färden in till staden gick i ett uttorkat landskap som närmast liknade en krigsskådeplats. Överallt skymtade byggnader som i dunklet snarare såg ut som ruiner än byggprojekt. I ungefär var tionde byggnad anades ljus som tydde på att det bodde människor mitt i eländet.

Den fräscha unga reseledaren var redan igång med att göra reklam för platsens utfärder och festligheter men publiken var påtagligt svårflörtad vilket jag trodde berodde på lika delar, trötthet, billig sprit och de trista vyerna vi passerade.
Hur skulle deras förväntningar på semestern kunna förverkligas?
Vad skulle de svara på mina frågor?

I Las Palmas var hela staden på benen trots att klockan närmade sig midnatt. Små barn kilade dödsföraktande fram och tillbaka bland bussar och bilar som ideligen tutade för att få fri väg.
Plötsligt upptäckte jag en blågrön undulat som parkerat på bussens vänstra vindrutetorkare. Den knackade med näbbet mot glaset, som om den ville signalera till föraren som dock tvingades ägna hela sin uppmärksamhet åt trafiken.

Utan att stanna den bullrande dieselmotorn gjorde vi titt som tätt halt på någon trång gata för att skiljas från några medresenärer som, hostande i de tunga avgaserna, fick gräva fram sitt bagage för att sedan försvinna in i fastigheter som genom mitt bussfönster såg mera nedslitna än inbjudande ut.

Själv hade jag hamnat i en liten enrumslägenhet med balkong, med utsikt över den centralt belägna badstranden Playa de las Canteras.
Dit kunde inte bussen ta sig fram, så jag fick bära resväskor, skrivmaskin, kameror och frågeformulär de sista trehundra meterna, ivrigt påhejad av den fräscha reseledaren som utöver sitt tunga ansvar bar på en lista med namnen på de nyanlända gästerna.

Min lägenhet låg på fjärde våningen, utan hiss.
”Här finns ingen reception”, sa reseledaren, ”och ingen annan service heller. Behöver du hjälp av något slag får du ringa vårt kontor mellan klockan åtta och sjutton. Du kan läsa allt om våra utfärder och fester på anslagstavlan i bottenvåningen. Hoppas du får en fin semester!”

Så var hon försvunnen.
Jag ställde ner väskor och prylar och såg mig omkring. Jag stod i ett litet rum med väggar som ursprungligen varit vita.
En säng, en stol med rottingsits, en betsad trägarderob och ett litet sminkbord som knappt hade plats för min reseskrivmaskin - det var hela möblemanget.

En plafond av vit plast och en golvlampa fullbordade elegansen.
Dörren till pentryt stod på glänt och den iskalla takbelysningen avslöjade ett fönsterlöst utrymme med ett brummande kylskåp, en tvålågig elspis ett diminutivt bord och två stapelbara plastpallar.

I katalogen var det här alternativet fyrstjärnigt, trivsamt möblerat och med en hänförande utsikt över playan.
Jag slog upp dubbeldörrarna till balkongen som var möblerad med ett hängbord samt en trasig fällstol.
I mörkret anade jag havsutsikten mera med lukt och hörsel än med ögonen.

När jag tittade ner anade jag en smal remsa av strandpromenaden ; huset var byggt så ett sikten rakt ner skymdes av underliggande balkonger.
Att döma av sorlet och musiken var dock hela staden fortfarande på benen och jag beslutade mig för att gå ut och förena mig med nattlivet.

Det kom en kylig vind från Atlanten och jag drog på mig tröjan som jag förnuftigt nog plockat med mig.
Mellan strandpromenaden och playan löpte en drygt meterhög stenmur som, av resterna att döma, användes som matbord av de som handlade sin middag i något av de många gatuköken.

En söt norsk flicka hade tydligen satt sig mitt i en senapsklick och svor över den ’drit’ som hade fördärvat hennes nya, vita långbyxor.
Ett stycke närmare centrum stod en kille i tjugoårsåldern och spelade fiol. På muren hade han placerat en rejäl, batteridriven stereoradio som spelade Brahms dubbelkonsert med honom som violinsolist.
Trots kylan som tvingade honom att bära vantar med avklippta fingrar
klingade hans instrument så skönt att även den lättklädda publiken lät sig fångas, och i hans fiolfodral trängdes sedlar och mynt från ett flertal olika länder.

I en paus växlade jag några ord med honom.
Det visade sig att han studerade musik i Paris, på ett stipendium han fått av en stiftelse i USA. Men pengarna räckte inte ens till mat för dagen och de bidrag han spelade ihop under tre vinterveckor i Las Palmas skulle räcka till vårterminens slut.
”Det kommer de att göra”, sa han trosvisst. ”Människor är oerhört generösa när de är på semester, och många tycks ha ganska suddiga begrepp om värdet på vissa valutor!”

Jag tittade i hans välfyllda violinfodral. Bland alla skrynkliga pesetasedlar skymtade såväl pundsedlar som amerikanska dollar och schweiziska franc.
Det påminde mig om när Elaine och jag var på bröllopsresa i London.
Detta var strax efter det England infört det nya pundet, och man kunde betala med såväl ny som gammal valuta.
En kväll åt vi middag på en kinesisk restaurang och lämnade en summa i dricks som fick tre kinesiska servitörer att bugande följa oss ut på gatan.

Det händer fortfarande att jag grubblar över om de tackade eller hånade oss. Med detta i bagaget borde jag kanske stödja en gemensam europeisk valuta men jag är en av de som är fullständigt nöjd med den svenska kronan.

Plötsligt mötte jag min reseledare som, trots att hon tydligen var både trött och jäktad, stannade för att fråga mig om allt var OK.
”Visst”, ljög jag som hade bestämt mig för att inte klaga på min lägenhet förrän jag sett den i dagsljus. ”Men jag är ruskigt förvånad över att här är så mycket ungar uppe vid den här tiden på dygnet.”

Då fick jag veta att just denna kväll motsvarade vår svenska julafton. Idag fick barnen gåvor av Sancta Nicolaus, den spanska jultomten.
”Julgranen där”, sa hon och pekade, ”är en gåva från Norge!”

Jag tittade mot det jättelika trädet som hade samma form som en gran, men vartenda barr var brunt och inte grönt. På grenarna hängde julklappspaket i stället för traditionella prydnader.
”Jag förstår att norrmännen skänkte bort den granen”, sa jag. ”Det hade jag också gjort om den var min!”

Hon skrattade. ”Den var jättevacker i förra veckan”, sa hon. ”Men sedan stormade det i två dagar, och saltvattnet tog död på alla barren.”

Det stod en folksamling vid foten av granen.
När vi närmade oss såg vi, att de betraktade kroppen av en man som låg på marken. till hälften dold av granens lägsta grenar.

Reseledaren banade sig genast väg genom folkhopen, knäföll vid gestalten och letade efter tecken till puls på hans hals.
”Har någon ringt efter läkare eller ambulans”, frågade hon på engelska och spanska, men jag uppfattade inte att hon fick något svar.

Hon tittade på mig och sa: ”Snälla du, gå bort till hotellet där och hälsa från vår resebyrå och be dem larma ambulans och polis, det verkar som om den här killen redan är död.”

När jag sprang mot den upplysta hotellfoajén hörde jag henne säga: ”Fan också, det är ju en av våra.”

Ambulansen anlände snabbt med tanke på hur mycket folk som var i rörelse men mannen, en dansk turist i femtioårsåldern, var redan död.

Dödsfall inträffar naturligtvis ibland, i en turistindustri som omfattar miljontals resor varje år. Vad som imponerade på mig vid foten av den norska julgranen, var den effektivitet och pondus som den unga reseledaren utstrålade, när hon klev in och tog kommandot i den handlingsförlamade folkhopen.

Hon satt på knä vid den bortgångne mannen tills en läkare konstaterat att han verkligen var död och som en självklarhet följde hon med båren in i den väntande ambulansen.

Jag räckte henne en liten axelväska som hon glömt under julgranen innan hon hann stänga ambulansdörren. Hon hann till och med ge mig ett leende och åter säga ”trevlig semester” innan bilen for iväg.