Igår såg jag en en vacker skata attackera en liten gråsparv med näbbar och klor, förmodligen över något som en liten brödkant eller kanske en i fågelögon smarrig insekt.
Skatas storlek gav den genast övertaget och den slog den lilla bruna till marken, men det räckte inte för skatan, som satte sig på den lillas bröstkorg och hackade sig in i bröstet på den med all styrka en skata förmår.
Skatan lämnade den lilla fågeln där, med hål i bröstet och skrämda ögon. Den lilla bruna påminde så mycket om mig. Den tittade uppåt med ögon som speglade allt jag kände men aldrig skulle få mod till att visa lika ärligt som den lilla bruna.
Jag kunde inte se den ligga där med smärtan och rädslan. Så jag hämtade dig, min egen skata, som strax efter den här incidenten skulle komma att hacka upp ännu ett hål i min egen bröstkorg än de du redan gett mig förut. Säkert lika omedveten som en fågel om vad du gjorde och om smärtan du gav.
Du lyfte en tung gatusten över den lilla brunas huvud och släppte den rakt ner med en sån fart att den lilla bruna spriddes röd över asfalten.
Jag önskade att den brunas sten var min sten, och att du hade mod att göra något åt min smärta med.