Den första gången var i Hamburg, i slutet av 1970-talet. Vi var där för att planera nästa års reklam för en av våra större kunder. Dennes marknadschef hade föresatt sig att han skulle pröva, som han sa, ”alla Reeperbahns möjligheter”. Gåsafar skulle stå för kalaset och efter några stärkande öl nalkades vi Eros Center.

De yngsta i vårt lilla sällskap gick sist i gruppen och fnittrade som småtjejer på väg till sin första skoldans.
Kunden förhöll sig dock både samlad och målmedveten när han i dunklet vandrade kring bland damerna för att finna någon som fann nåd inför hans kritiska ögon.

Slutligen bestämde han sig för en överraskande attraktiv, mörkhårig varelse som visade sin uppskattning genom att le stort och, med hans hand i ett fast grepp, dra honom mot en närliggande portgång.
Kunden stretade emot och ropade till oss:
”Hon vill ha trettiofem mark! Jag har bara 20 på mig så nu får ni ställa upp!”

Gåsafar rusade genast fram och överlämnade en liten bunt tyska sedlar varefter paret försvann in i den dunkla portuppgången.
Vi andra vandrade ut till en liten bar för att fukta struparna och invänta den förlösta kundens återkomst.

Då inträffade någonting fullständigt oväntat.
Byråns mest timide medarbetare, en intellektuellt inriktad ung man som dessutom var gift med en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett, drack en klunk ur sitt ölglas och sa:
”Man borde pröva allting åtminstone en gång innan man dör.” Och så vände han sig till Gåsfar och sa:
”Har du trettiofem mark till mig, också?”

Det blev moltyst kring bordet. Men Gåsafar, som förstod värdet av att ha hållhakar på sina medarbetare, bröt strax tystnaden.
”Är du säker på att du verkligen vill det?, sa han, med sedlarna redan lockande i nypan.
”Väntar ni här?”, frågade den timide och innan vi ens hunnit nicka bifall hade han snappat åt sig pengarna och korsat gatan mot Eros Center.

På en liten scen i ett hörn av baren viftade två fylliga damer med sina bröst i ett misslyckat försök att följa den rytm som skapades av den tyska marschvisa som strömmade ut ur ställets skrällande högtalare.
Notan överlämnades av ett kolsvart muskelberg. Av den framgick att ett glas öl vanligen kostade 20 mark, men om man drack det när det var underhållning i lokalen ökade priset till 60 mark per glas.

Stora glas, men ändå!

Vår kund, som tidigare i livet avlagt en förtjänstfull juristexamen, kom tillbaka först av de två kärlekskranka herrarna. Han skummande av spelad ilska.

”Det är rena rama bedrägeriet, det är vad det är”, skrek han samtidigt som han grep mitt ölglas och tömde det i ett par raska klunkar.
”Berätta!”, sa vi sensationslystet.

”Trettiofem mark, fan heller”, sa kunden förtrytsamt. ”Det var ju för fan bara entréavgiften!
När vi kom in i porten sa hon ’skall du med upp på rummet kostar det fem mark extra’.
Och uppe på rummet sa hon ’skall du ta av dig brallorna så blir det fem mark extra’!
Och så där höll det på - fem mark hit och fem mark dit!
Hon ryckte mig på åtti mark innan det var färdigt!
Jag skall fan i mej tala med Svenska Pris och Bordellnämnden om det här!”

Därefter följde en föga salongsfähig skildring av det amorösa äventyret.
En snaskig mansgrisuppvisning av sämsta sort, som lockade fram bullrande skratt från dem som såg som sin viktigaste uppgift i livet att se till att kunden var nöjd.
Det var en upplevelse som effektivt bidrog till att stärka mitt motstånd mot tanken att inrätta statliga bordeller i Sverige.

Den timide medarbetaren återkom strax därefter. Han sade inte ett ljud men hans kroppsspråk uttryckte den djupaste ruelse.
Jag satt bredvid honom på planet hem dagen därpå. Han hade mörkgrå ringar under sina blodsprängda ögon och berättade att han suttit vaken hela natten.

”Herregud, vad har jag gjort”, kved han! ”Hur vet jag att jag inte är smittad? Vad skall jag säga till min fru? Hade jag varit nykter hade jag aldrig gjort något sådant här.
Fan, jag vill bara dö…”

Han vände ansiktet mot flygplansfönstret och efter en stund såg jag hur tårar banade sig väg nerför hans kinder.


En motsatt reaktion fick jag uppleva i Stockholm kanske femton år senare. Jag var då byråns representant i en grupp marknadsstrateger som hunnit till den punkt på agendan då vi skulle besluta plats för nästa möte.

Mötets tre kvinnliga deltagare hade lämnat rummet, vilket säkerligen var en förutsättning för det bisarra samtal som uppstod när en gift finländsk familjefar halade upp en exklusiv fyrfärgsbroschyr ur sin italienska attachéportfölj och sa:
”Här tycker jag vi skall mötas!
Det här palatset ligger strax utanför Hannover!
Titta vilka rum! Och även maten är enastående!
Ja det här är ta mig satan den bästa bordell jag någonsin besökt!”

Och det var en bordell!
Lite längre fram i broschyren kunde man läsa om hur ”sällskapsdamerna” stod under kontinuerlig kontroll av de västtyska hälsomyndigheterna och att alla upptänkliga profylaktika ingick i de hutlösa priserna.

Den här gången var jag uppriktig nog att redovisa min uppfattning om gifta barnafäder som besökte bordeller, men finländaren bara skrattade.
Samtidigt var jag ärlig nog att erkänna att min inställning egentligen var mera hygienisk än moralisk och frågade.
”Men är du inte orolig för att komma hem och överraska din fru med en liten obehaglig infektionssjukdom”, frågade jag.

Det syntes på hans minspel hur naiv han tyckte min fråga var. De andra deltagarna i mötet såg ut att vara mera nyfikna på vad vår finländske vän skulle svara. Mötet hade även tre kvinnliga deltagare, men de hade lämnat oss för en rökpaus, vilket antagligen var en förutsättning för hela den här bisarra diskussionen.

”Nä, inte ett dugg”, blev svaret på klingande finlandssvenska. ”Jag har en teknik som går ut på att jag, när jag kommer hem, letar upp någonting att bli förbannad på!”

De andra åhörarna såg lika oförstående ut som jag kände mig. Men finländare bara flinade och fortsatte:

”Ja, som nu senast till exempel. Då gick jag fram till TV-apparaten och drog med handflatan över den. Sedan sa jag ’det är ju för jävligt! Jag har bara varit borta i tre dagar men här ligger högar av damm överallt. Gör du ingenting alls när jag är borta, din jäkla latmask!’ Då tar det eld i gumman och det blir inte tal om göka på flera dagar. Och har det inte börjat droppa eller svida då är det fritt fram!”

I detta ögonblick återkom damerna efter sin rökpaus och bordellbroschyren stuvades undan. Nästa möte kom att förläggas till Gent i Belgien. Gruppen var då densamma som tidigare, så när som på finländaren.

Det gick ett rykte om att han fått syfilis och låg i skilsmässa och sanningen är att jag aldrig träffade honom igen.