Hissarna var upptagna, så jag tog trapporna till femte våningen.
    Ett ovanligt korkat beslut av en platssökande rökare.
    Flämtande stod jag nu utanför dörrarna av mjölkigt, armerat glas och försökte hämta andan. Då upptäckte jag skylten:
    ”Besökare är välkomna till receptionen i vån 4.”

En grupp muntert tjattrande personer kom släntrande nerför trappan från våningen ovanför. De tittade frågande på mig och en söt, mörkhårig tjej frågade vem jag sökte.
    ”Olle”, sa jag efter att ha fått någorlunda kontroll på andningen.
    
Det var jag märkvärdigt duktig på.
    I lumpen tog dom särskilda prov på mig i misslyckade försök att upptäcka varför jag återfick vilopuls snabbare än alla de andra i plutonen.
    
”En trappa ner” log tjejen och försvann bakom de mjölkiga som snabbt gick i lås.
    
Dörrarna till Ateljén på Gumaelius legendariska annonsbyrå.
    Där jag skulle träffa en person som hette Olle och försöka övertyga honom om att jag passade i reklambranschen,

Det var min egen svåger som påstod att den här glamorösa branschen och jag var som gjorda för varandra.
    Det var också han som fixat tiden hos Olle.
    På det tidiga sextiotalet hade reklambranschen en minst lika stark dragningskraft på unga människor som idag.  Och det var ingen självklarhet att få bli en del av den.
    
Själv hade jag i flera år avundsjukt betraktat min syster, som titulerades reklamredaktör och lyckliggjorde västsvenska reklamköpare med finurliga formuleringar som ”Gör inneluften utefrisk”, ”Jackvarm i vardagsvimlet” och ”Försök får ni se får ni känna”.
    
Så framgångsrik var hon, att hon redan efter några korta år i branschen hade textansvaret för flera av byråns stora kunder. Dessutom var hon gift med en skånsk charmbubbla som, med väl inövad blygsamhet, accepterade stämpeln som genialisk textchef och kommunikativ strateg på företaget.
    Med sitt kultiverade idiom och sina eftersinnande kommentarer var han en källa till beundran för alla i sin omgivning.

Olle B. satt längst bort i korridoren, till vänster, fick jag veta av den attraktiva damen i receptionen.
    ”Du hittar själv”, sa hon förtroendefullt, och jag vandrade gången fram förbi ett antal små kontorsrum varav de flesta för ögonblicket var obemannade.

I det sista i raden satt en man bakom ett tidstypiskt skrivbord av bonad ek. Framför sig, i ett litet ställ, hade han ett signalhorn av den typ som man på tjugotalet kunde finna på dåtidens bilar.
    Utanför hans fönster såg man ett urval av takåsarna i Linnéstaden, den del av Göteborg där jag själv tillbringat mina första år.

Han tittade uppmuntrande på mig.
    ”Olle” sade jag med ett tonfall som jag hoppades var ungefär lika artigt som frågande.
    Hans uppmuntrande småleende övertygade mig om att han var den person jag sökte.
    
Fortfarande leende tryckte han på tutan framför sig varvid en välväxt blondin snabbt visade sig i dörröppningen.
    ” Fixa lite kaffe är du bussig”, sa Olle B och gjorde samtidigt en inbjudande gest mot den epingléklädda karmstolen framför skrivbordet. Med ett leende som nu föreföll tatuerat på hans läppar sade han:
    ” Man påstår att det finns skäl att anställa dig på Gumaelius. Vilka är de skälen?”

Någorlunda ursäktad av min ungdom blev jag vid den här tiden i mitt liv mycket sällan svarslös.
    Men nu tvingades jag uppleva hur min mun blev snustorr som en solig högsommardag i Sahara. Samtidigt tycktes all fukt i mina vävnader vilja lämna min kropp via handflatorna.
    Ja, herregud, vilka skäl fanns det egentligen?
    Den bistra sanningen var att min bakgrund, även med generösa ögon, måste betraktas som relativt suspekt.

Efter att ha relegerats från Hvitfeldtska Läroverket för Gossar i Göteborg hade jag lämnat detta institut utan att fullgöra det som kallades ”lagen om allmän skolplikt”.
    Med denna beklämmande bakgrund är det knappast förvånande att mina år på arbetsmarknaden varit mera lärorika än akademiskt tyngda.
    Jag kunde se tillbaka på anställningar som kontorsbud, skeppsklarerare, kalkylator, varuhusexpedit, kontorist, möbelförsäljare och säljchef på ett mindre inredningsföretag som nyligen gjort konkurs.
    
Just nu jobbade jag av en tillfällighet på ett företag som verkade i reklamens utmarker; det första företaget i Sverige, tror jag, som på amerikanskt manér sålde reklamplatser i landets största snabbköpsbutiker.
    Som en ytterligare verksamhet ritade och sålde vi skyltställ, oftast av förkromad eller plastdoppad ståltråd.
    Högaktiv idéspruta och chef för företaget var en ständigt leende man som några år senare blev oerhört välbeställd på att fylla världen med sådana där runda plastburkar som innehåller hushållspapper eller pappershanddukar och som numera finns i vartenda sjukhus, vartenda hem och varenda bensinstation med någorlunda självaktning.

Jag var anställd som försäljningschef för skyltställen, men ännu hade jag inte rott hem en enda order.
    Förfärad hörde jag en kraxande röst, som var min egen, svara:
    ”Är det inte bättra du frågar ”man” om det?”

Jag har ofta undrat om den välväxta blondinen medvetet valde just detta ögonblick för att återvända med kaffe, eller om hennes återkomst bara var en lycklig tillfällighet.
    Kaffet visade sig vara lika blaskigt och ljummet som mitt självförtroende.
    
Olle rörde i sin kaffemugg samtidigt som han fixerade mig med ett smil som nu verkade mera roat än intresserat. Han svalde en mun av den bruna drycken och blev plötsligt överraskande affärsmässig.
    ”Vi vill naturligtvis gärna ge lovande människor en chans att komma in i branschen”, sa han generöst. ”Jag litar på din förmåga.  Du kan få börja här, på prov, som min assistent”, fortsatte han.  ”Du får 500 spänn i månaden de första tre månaderna, så får vi se sedan.”

Vid det tillfället hade jag en lön som var tre gånger så hög, och som dessutom inkluderade en liten beigefärgad tjänstebil. Med hustru och två barn samt en rymlig trerummare på Kungshöjd i centrala Göteborg, med bländande utsikt över hamninloppet, var det omöjligt för mig att ens överväga Olle erbjudande.
    
Vi skiljdes, som det heter, under ömsesidiga artighetsbetygelser.
    Jag gick därifrån med lätta steg, för mötet hade ju trots allt varit en framgång:

Jag hade ju, faktiskt, blivit erbjuden arbete på en av Sveriges mest ansedda reklambyråer!