Så oberäknelig och så kall. Han visste nog inte ens om hur illa han gjorde henne. Han kunde inte ha vetat det för då skulle han ha slutat. Jo visst skulle han ha slutat? Hon var helt säker på det. Om han visste skulle han sluta men han visste inte för hon höll tyst om det. Han hatade kvinnor som var svaga och hon ville inte vara en sån vekling... så hon lät tystnaden tala och fortsatte vandringen mot det där mörka. Hon blundade stilla och mindes dom där första dagarna. Det värmde henne en smula och hon kunde fortsätta. Han skulle aldrig få veta, det skulle hon själv se till. Hon böjde sig ner och plockade upp hans byxor som han slängt mitt på golvet. Hon kunde inte låta bli. Varsamt gick hon igenom fickorna och där längst ner på botten av den ena fann hon en liten omsorgsfullt hopvikt lapp. Den var nog viktig, tänkte hon och lade den försiktigt på hans sängbord, vek ihop byxorna och lade dom i tvätten. Slängde ett öga mot lappen innan hon lämnade rummet. Stängde dörren efter sig. Han skulle aldrig få veta...det skulle hon se till.

***Wilda***