Essberg hette skräddaren.

Han hade sitt lilla enmansföretag i slutet av Hvitfeldtsgatan. Han satt, på gammalt vis, med korslagda ben på sitt skräddarebord och sydde med långa, svepande rörelser.

Rykten påstod att hans pålitlighet var begränsad.
Han drack för mycket, sa man.
Han kan aldrig hålla en leveranstid, sa man också.
"Duktig men opålitlig" sa den lite snobbiga fru Ekberg som hade sin lägenhet på fjärde våningen i det hyreshus av ljusgult tegel som utgjorde gatans början.

Det var samma fru Ekberg som senare spred ryktet att min bäste väns pappa, som var resande i damunderkläder, hade gjort närmanden.
Han skulle ha format handen kring hennes högra bröst för att, ursäktade han sig, försöka konstatera vilken kupa som skulle göra hennes former mest rättvisa.

Det fanns ingenting som underbyggde fru Ekbergs påstående. Men bara ryktet var tillräckligt för att min kamrats pappa skulle förlora flera av sina agenturer.
Något år senare tvingades han lägga ner den lilla firma som i drygt ett tjugotal år försörjt hela hans familj.

Men det är en annan historia.

Nu hade jag ett par sommarbyxor av ljusbeige bomull som behövde läggas upp.
Och jag hade aldrig haft anledning klaga på skräddaremästare Essbergs arbete.

Jag hade heller aldrig varit den som brydde mig om rykten.

Så jag plockade fram de för långa sommarbyxorna och råkade då, på galgen intill, få ögonen på min gamla, dubbelknäppta flanellkostym som jag inte använt på flera år.

Den kostymen hade en lite märkvärdig historia.

En historia som, i verklighetens iskalla backspegel, är en smärtsam påminnelse om hur det kan gå när ett akut behov kombineras med en usel ekonomi och ett dåligt omdöme.

Upprinnelsen var att jag skulle delta i en vokalisttävling, ett arrangemang som var en lika blygsam som lokal variant av det som idag kallas Idol 2007.

Av en tillfällighet sammanföll tävlingens första omgång med skolornas februarilov.

Jag hade fått den tvivelaktiga äran att inleda tävlingen och när jag säger att jag inte hade någonting att ha på mig är jag medveten om att det låter en smula kvinnligt.

Likafullt var det sant.

Jeans och T-shirts var okända begrepp på den här tiden. Det fanns heller ingenting som kallades ”tonårsmode”.
Det fanns barnkläder och vuxenkläder, ingenting annat.

Jag var således i behov av en passande kostym.

Mitt framträdande skulle ske en tisdag i början av februari så med lite tur skulle jag kunna finna en passande mundering på den nyårsrea som just pågick.

Turligt nog jobbade jag i stadens största varuhus, vilket försäkrade mig om tjugo procents personalrabatt på de redan låga reapriserna.

Hur det förhåller sig idag vet jag inte, men på den tiden köpte varuhusen in konfektionsfabrikernas osålda varor till löjligt låga priser inför varje rea. Konfektionsfabrikerna passade i sin tur på att köpa in och sy upp billiga, överblivna tyger, och det skulle inte alls förvåna mig om vävarna tillverkade särskilda kuponger, bara för rean.

Sedan fick de färdigsydda varorna ett pris som för kunden föreföll lågt men som också var förenat med en rejäl vinst för alla andra inblandade.

Min arbetsgivare hade köpt på sig ett gigantiskt lager av fullständigt ointressanta, enkelknäppta kamgarnskostymer. Massproducerade plagg av den art som effektivt suddade ut bärarens eventuella personlighet.

I vokalisttävlingens grälla strålkastarljus förstod jag att ett sådant plagg skulle ge ett alltför slätstruket intryck.

”Gå ner på lagret, istället”, rådde expediten mig. när han såg mitt ointresse. ”Där finns ofta udda modeller som blivit kvar, och priset kan du alltid förhandla om!”

Sagt och gått!

På konfektionslagret möttes jag av en hjälpsam föreståndare som visade mig ett antal anskrämliga kostymer som såg ut att ha hängt där sedan slutet av 1930-talet. En av dem var prismärkt med trettiofem kronor, minns jag. En annan var sydd i rayon och så skör, att dess tyg sprack när föreståndaren försökte ta ner byxorna från galgen.

Men där, ensam i ett undanskymt hörn, upptäckte jag en dubbelknäppt kostym i mörkt grå flanell som genast fångade mitt intresse.

Lageröreståndaren var mera tveksam.
”Det där är en måttsydd kostym som aldrig avhämtats. Köparen kanske dog, vad vet jag. Den har hängt där i flera år”, sa han och rynkade lite på näsan.

Jag tittade på prislappen som satt på den högra kavajärmen.
Där stod: Tyg: Cambridge. 100 procent ren ull, grafitgrå. För hand hade någon med bläck noterat det facila priset 199 kronor.

Jag provade kavajen.

Ärmarna täckte en stor del av handen, men vem mer än jag skulle märka det? Särskilt om jag fattade mikrofonstativet med båda händerna när jag sjöng.

Byxorna visade sig vara både rymliga och långa, men med spända hängslen skulle det säkert ordna sig

Idag skulle säkert modellen klassas som ohjälpligt gubbig men då, i den sparsamma belysningen på konfektionslagret, kunde den med lite tur passera som soignerad, och till och med elegant.


”Vad blir mitt pris, som personal”, frågade jag föreståndaren.

”Men den är ju alldeles för stor för dig”, sa föreståndaren ovilligt.

”Priset”, envisades jag.

"Men tänk dig för nu; den är ju sydd för ebåde längre och tjockare person", försökte han.

"Vad vill du ha för den", svarade jag obevekligt.

Lagerfäreståndaren tittade på prislappen, på mig och därefter ännu en gång på prislappen. Sedan suckade han lite uppgivet, och sa:

”OK, gör som du vill. Om jag drar tjugo procent, och rundar av summan så blir priset 150 kronor jämnt."

Avlöningskontoret trodde sedan att 150 kronor var ett bruttopris och klippte av ytterligare 20 procent innan kostnaden drogs från mitt magra lönebesked.

120 kronor för en kvalitetskostym!
Inga dåliga grejer!

Genast efter stängningsdags rusade jag hem för att ikläda mig mitt eleganta nyförvärv. Klockan var strax efter sex och jag skulle sjunga vid niotiden, så började tiden bli knapp.

Väl hemma letade jag upp ett par gamla bruna hängslen.

De var så oerhört fula att jag bestämde mig för att dölja dem bakom en stickad slipover som jag fått i julklapp av min mor. Med den under kavajen blev jag så axelbred att den tonåriga publiken säkert skulle fångas både av min sång och mina kroppsliga företräden.

En bländvit och nystruken bomullsskjorta samt en snedrandig sidenslips med fransk knut kompletterade den elegans som jag njöt av i badrumsspegeln, samtidigt som jag, i min ensamhet, repeterade den banala schlager som skulle kratta gruset i min fantasifyllda framgångsmanege.

Men skor!

Fan, jag hade glömt tänka på skor!

Svarta måste de vara, någonting annat var överhuvudtaget inte acceptabelt när man skulle ta de avgörande stegen från fullständig anonymitet till en plats som etablerad och uppskattad artist!

Det enda par skor jag hade var äckligt bruna. Nu var goda råd dyra.

Skovårdslådan i städskåpet innehöll svart kräm av märket Viking, men den förmådde inte dölja det mellanbruna lädret.

Men, hallå där?

Vad var det för en märkvärdig flaska, där, på golvet i städskåpet?

"Rosendahls Fabriker", stod det på etiketten.

Och "Stämpelfärg, svart".

Svart stämpelfärg!!! Kan det fungera???

Gode gud hjälp mig!

Jag blötte skoborsten med svärtan och såg till min förtjusning hur vätskan hungrigt sögs upp av lädret i skon. Brunt förvandlades till svart inför mina ögon.

Jag var räddad!

Båda skorna var strax svarta som sot, men också matta som en pappkartong. Så på med svart skokräm, ovanpå stämpelfärgen, och putsa, putsa, putsa.

Och se!

Samtidigt som klockan slog åtta var mina luggslitna, bruna dojor förvandlade till ett par svartblänkande fotprydnader vars plebejiska ursprung ingen kunde ana.

Nu var det bråttom! Jag hann inte ens få på mig min överrock när jag rusade ner för Hvitfeldtsgatan på väg till spårvagnen.

I backen mötte jag minsann den snobbiga fru Ekberg Hon var på väg åt motsatt håll efter att ha rastat sin lilla läskiga knähund, en ilsken fjärilshöjd som nafsade efter alla som kom inom lämpligt avstånd. Fru Ekberg tittade ovanligt uppskattande på mig.

"Snygg kostym, Carl-Erik" hörde jag att hon ropade efter mig.

Bra början, tänkte jag.

På danssalongen Rotundan sjöng jag någon timma senare, med av nervositet vibrerande stämma, en banal filmschlager för en föga intresserad publik som i huvudsak bestod av finniga tonårsgrabbar. De var sannolikt där för att lyssna på kvällens gästartist, en yngling som kallades Jerry Williams.

Jag hade trott att de finniga killarna skulle vara i fjällen och åka skidor nu, när det var februarilov! I min fantasi skulle publiken ha bestått av suktande unga damer med knoppande bröst, zinkvitt på läpparna och utställda kjolar.

Men tji fick jag!

Dagen därpå stod det i Göteborgs-Tidningen, som var medarrangör i tävlingen, att ”när Carl-Erik Mossberg intonerade ”Three Coins in the Fountain” stormade publiken fram till estraden för att höra bättre. Detta kan dock till viss del ha berott på att högtalaranläggningen inte fungerade…” Jag vet fortfarande inte varför den meningen kom mig att tänka på ett citat ur en gammal historiebok: "När Gustav III kom in i rummet spred han omkring sig en frän odör"...

Men inte nog med det! Rotundan hade på den här tiden en ljusanläggning med någonting som kallades ”svart ljus”, ett ultraviolett påfund som fick vita plagg att se lilafärgade ut. Märkligt nog fångade även mina nymålade skor upp detta ljus och såg, för publiken, snarast självlysande ut.

Detta faktum väckte stor munterhet bland de finniga som kallade mig allt från Lysmask till Neontetra.

Mina skor var säkerligen klart mera lysande än min sång. Efter en blygsam applåd lämnade jag skyndsamt Rotundan via personalutgången. På hemvägen sparkade jag fåfängt för att om möjligt avlägsna den märkvärdiga färgen, naturligtvis helt utan framgång .

Följande morgon köpte jag ett par nya skor i varuhusets skoavdelning.

Den kvinnliga expediten tittade roat på de svarta, men hon sa ingenting när jag slängde dem i en närbelägen papperskorg.

Men den mörkgråa flanellkostymen behöll jag!

Jag bar den nästan dagligen under vintern som detta år gudskelov var både lång och kall.

I ett anfall av extravagans köpte jag ett par nya, mörkblåa hängslen, och min mor skänkte mig ytterligare en slipover vilket innebar en välkommen variation i garderoben.

En morgon i början av maj kom våren och temperaturen gick från nio till tjugotvå grader praktiskt taget över natten. Nu var flanellmunderingen alldeles för varm, och dessutom hade byxorna under den idoga användningen utvecklat stora och osnygga knän. Så jag hängde undan den dubbelknäppta längst inne i garderoben, till förmån för en lätt och praktisk vårkostym som realiserades till det facila priset av 220 kronor.

Och där hängde den sedan, min eleganta flanellkostym.
När jag någon gång övervägde att använda den räckte det att jag tittade på byxorna för att avstå.

Så förgick drygt fyra år, tro det eller ej, och nu stod jag alltså en tidig höstdag åter med galgen framför mig.

Jag log lite igenkännande och beslutade mig för att prova kavajen.

En titt i spegeln övertygade mig om att den satt minst lika snyggt som tidigare! Jag placerade en vit linnenäsduk i bröstfickan och kråmade mig förnöjt inför min egen spegelbild.

Så drog jag på mig byxorna.

Knäna putade som bysten på en tvätterska i en pilsnerfilm från femtiotalet och jag hade inte vuxit i dem, varken på längden eller bredden.

Men kanske, kanske ändå…

När jag kom ner till skräddaremästare Essberg en stund senare hade jag alltså två par långbyxor med mig.

Skräddaremästaren betraktade mig över sina halvmånformade glasögon. Han visste att jag skulle komma med de beigefärgade, men tittade nyfiket på de mörkgrå.

”De här köpte jag för flera år sedan”, sa jag. ”Kavajen sitter bra men byxorna är både för långa och onödigt rymliga i midjan. Och de här knäna vet skräddaremästaren säkert hur man skall bli av med.”

”Han får allt ta på sig dem”, sa Essberg, och hasade ner från sitt skräddarebord med måttband och nålar i högsta hugg.

Utan såväl bälte som hängslen fick jag hålla upp byxorna med händerna under hans närgångna besiktning. Han cirklade runt mig varv efter varv med ett bekymrat uttryck i ansiktet.

"Är det något som är fel?”, frågade jag, men Essberg cirklade tyst vidare.

Till sist sa han: ”Finns kavajen med?”
”Nää, den är kvar hemma, men jag kan hämta den om herr Essberg vill”, sa jag.
”Ja, gör det!”, sa Essberg, och hoppade förvånansvärt vigt upp på sitt bord igen.

Några minuter senare stod jag åter framför honom, nu iklädd den gamla mörkgråa flanellkostymen, och tvingades uppleva hur det tysta cirklandet återupptogs.

Ibland sträckte han fram sina smala skräddarefingrar och nöp eller drog lite prövande i tyget.

Till sist sa han:
”Har ni köpt den här kostymen begagnad?”
”Nä!”, sa jag häpet.
”Då har ni kanske övertagit den, av en äldre bror?”
”Nej, inte alls! Jag har köpt den när den var ny!”

Skräddaremästaren återupptog sitt cirklande och sitt tigande.
Sedan bröt han tystnaden.
”Vad är det för hjärtlösa krämare som lurat på er det här förfärliga plagget?!”

Nu kunde jag gjort det lätt för mig och kastat skulden på någon samvetslös försäljare, men jag kände mig lite sårad och svarade:

”Jag visste att kostymen var sydd för en annan, men jag har köpt den av egen fri vilja och även fått komplimanger för den.

”Folk är ta mej fan inte kloka”, sa Essberg med en fnysning. Sedan trollade han fram en skräddarkrita och började förse min kavaj med vita streckar överallt. På båda sidor av ryggsömmen, vid alla knappar, på ärmarna och uppe över axelpartiet.

”Tag av kavajen”, beordrade han sedan, och så gav han sig med samma frustande energi på byxorna,

När han var färdig med kritandet kröp han upp på bordet igen och skrev någonting på en liten papperslapp varefter han funderade några minuter.

Sedan sa han:
”Om jag får er tillåtelse, så skall jag göra en kostym av det där tyget.

En kostym som passar.

För det vill jag ha tvåhundrakronor, vilket är ett löjligt lågt belopp i förhållande till mitt arbetet. Jag gger er detta erbjudande bara för att jag är så förbannad över att någon haft mage att sälja det här schabraket till er, och för att tyget faktiskt är av ovanligt hög kvalitet.
Tvåhundra kronor skall jag ha, men då får ni också en kostym som ni kan bära med stolthet i många år framöver!”

Jag tänkte efter en stund.

Under de år som gått hade kostympriserna ökat högst väsentligt.
Tvåhundra kronor verkade i högsta grad rimligt, inte minst eftersom han brukade ta 30 kronor bara för att lägga upp ett par byxor. Men kanske borde jag använda pengarna till en helt ny kostym, istället?

Men, min nyfikenhet segrade.

Jag gav skräddaremästare Essberg förtroendet att ändra min gamla flanellkostym, trots att jag verkligen inte hade några förväntningar på resultatet.

Han var ju inte pålitlig, sa de. Och att han drack på tok för mycket.

Men jag sa "tack, gärna!"

”Kom tillbaka om en vecka”, muttrade han buttert, ”så gör vi en första avprovning”.

Tre veckor senare hade jag till min förtjusning en flanellkostym som verkligen såg ut som ny.

Den satt fullständigt perfekt och jag har aldrig haft ett så snyggt plagg, varken förr eller senare.

Jag minns inte alla mått som skräddaren ändrat, men han nämnde att kavajens längd minskats med 6 centimeter och att han minskat byxvidden i midjan med 14 centimeter.

Av knäna på byxorna syntes inte ett spår, och nu var de fodrade med silke för att hindra uppkomsten av nya tvätterskebröst.

Det var med tillfredsställelse jag betalade, samtidigt som jag lite generat tänkte på, hur jag sett ut tidigare, när jag klivit omkring i en kostym som möjligen passat på en ung Arnold Schwarzenegger.

Jag tackade skräddaremästaren och gick mot dörren. Då hejdade han mig, och hämtade en bärkasse som han sirligt överlämnade.
”Varsågod”, sa han och bugade överdrivet. ”Här är tyget som blev över.”

Jag vägde påsen när jag kom hem.
Vågen visade på nästan exakt fyra och ett halvt hekto.

Hur det gick i vokalisttävlingen?
Den vanns av en flicka som heter Monica Brynnel och som sedan sadlade om och blev operasångerska.

Jag kom dock etta bland de manliga deltagarna.

Men då är den pinsamma sanningen att jag var den ende manlige deltagaren.