Söndagsstation, lugn och tyst.
Kråkan tar sig en svängom på pelarbänken.
Vinden lyfter min kjol över knäna och känslan av att inte vara ensam tynger min kilkenny-andedräkt.
Vid den här tiden är det om möjligt för lugnt, men jag har en känsla av att det inte kan bli för lugnt.
Jag bedövar behovet av närhet, röker en vän, fyller lungorna med sällskapstjära.
Enkel pinsamhet ligger med två lappar i sig på en av stenrutorna, på en utav lapparna står det \"Tempus fel?\" På den andra står det ingenting - för det är där jag har hamnat.
Djupdykningar i andras världar skall gå långsamt fram. Långsamt.

Jag njuter av att vara utan bullret av disk och gubbenoak-plinkande på gitarren.
Jag hör dem dra sina väskor, hoppas på att det kommer ett spöktåg och tar mig bort ikväll, bort till en plats där lugnet inte bryts av stressade väskrullare. Det värsta är ändock att höra dessa röster som förklarar att de inte kommer tystna förrän de landstigit på sina hemperronger.
Människor, ett underligt släkte. Vad betyder de för min framtid i en värld som den här?
En önskan att valet blivit fel för någon men han lämnade sina väskor. Orkar inte dra ner kjolen som ständigt lyfts av den nyfikna vindens fingertoppar.
vad är väl en stund på stationen, om inte en vilseledd stjärna skulle dimpa ner över min näsa och skrämma bort flygfät som just landade på min handled.

Vilda blommor begraver sina rötter i marken omkring mig, där jag ligger i mina tankar för att slippa undan stressen som högtalarrösten inger folkhopen i min närhet.
Omringad. Omfattad av andras synfält. Jag försvinner djupare ner bland blommornas rötter. De tar mig ner till grundvattnet -där jag drunknar med ett leende skri på läpparna.
Ryggraden fylls av stressade tankar, förskjuter var tanke inom mitt förstånd och de blandas med märgen, som jag inte ens skulle bjuda en rabies-smittad hund av.

Röster bekymrar, men varför?
och vattnet lyste... Som en ko.