Avliden, förvirrad. Främlingar är lättare.
Till vänster är det, kan man säga om de gått fel och frågar efter rakvägen. För dit lär de aldrig hitta, om de inte följer känslornas band.
Åh, du är i blodet mitt som heligt vin, och det kan man kalla sig senare när flödet är ett efter-åt.
Innan är det bara dumt. Man märker när klockorna slocknat att det är för sent.
Vem vill då tända? Lilla fröken gul? Seså, rappa på. Jag har tappat min kedja och hänger lös.

Det sjukare September:
Man frågar om dagen leker snällt, om man gör annat än pysslar och slipar på kritor. Sparar damm och kaskelotter som man inte vet vad man ska till att göra med. Efteråt vill inte välden hälsa. Solen ler inte humant, den är vidrig.

- Imorgon! säger man ofta, och menar med det att då kommer allt gå mycket bättre. Vad som hänt idag är inte nu då eftersom tiden är en ultimat raderare. Och har man dessutom doserat sina lungor extra väl med vita Zoloft är chanserna ökade att inte komma ihåg sitt illegala Jag. ”Jag tänkte leva imorgon, för det är för jävla påträngande att dödas varje dag.”

Älskling, försvinn inte! Älsklingar försvinner alltför ofta. Men det vet jag bara så gränsande mycket om att jag nätt och jämt har tillåtelse att påstå att så är.
Snälla du!
Gör så att det förs bort, är ditt namn. Alla stjäl ni av engelska språket, det är mycket coolare i kamratliga sammanhang, ja, man verkar ju så berest då.
Och den som gjort det, och i resan använt sina sinnen, den sägs ha levat.

Det är inte lätt att existera för en humanist, aldrig för en känslostorm. Om den inte får sina känselkroppar bedövade och över molnen böjda i ett timlångt, utdraget svep. För då glömmer den ju allt, tills att den får sig att minnas. Det har alltid handlat om tillvaron som är för grå, situationen som är för ful, och längtan som bortom synfälten glimmar. Dit! Och så skriver man en ömklig snutt om det fagra som dansar iväg innan man vaknar och ser att det aldrig fanns.
Tragik, herdar! Men följ ändå polstjärnan, den skola väl ändå veta att någonvart finns det ett paradis utan hörn för dunklet. Inget mörker i vår krets!
Kom, fall, valsa över våra osynliga mattor, se vi färdas under havet sen, och öknen i Tunisien!

Det sjukare September:
Jag ska få det bättre, men inte förrän jag blivit ytterligare en marginalfejd. När jag på inga veckor kommit dit att mamma sagt, och förargat sina ord; lyckliga du som överlever en dag till, då är jag nästan framme vid er port. Då väljer ni mina ord, ler milt omhändertagande och förstår min tystnad.
Tack, i sömnen.
Inte utan att kämpa!
Men om man gjort det så länge nu, så länge att flagorna som revs av i fjol och åter igen, blivit stoft?
Då har man en anledning att kämpa lite till! För se här, hell yeah, vilken styrka som måste finnas, om den gått från färg till sand och ändå inte dött.
Tack, i sömnen. Ni är så snälla! Men jag tänker inte ha tilltro, för att luras igen.

Det sjukare September:
Jag har inget lås, aldrig kan jag gömma mig. Tiden är så närgången att jag inte vågar leva.
Soluppgång, hjärtat börjar blinka. Solnedgång, det märks inte.
Nästa gång det blir åska är det redan halvåret förbi och jag heter ingenting. Dammar av min päls på kyrkogården. Ingen lotion ingrodd här. Bär mig själv genom hjulens frossa. Söver mig ihjäl.

Digitala hjärtan, sch nu, vi tar det där sen. Mellan två nosar. Vi kan gå och gå och jag kan visa dig molnen. Jag kan visa en värld…

- Berätta hur man bryter sig ut och bibehåller konsistensen.
- Äh, det vore slöseri med tid.