Jag tror det beror delvis
på mitt fagra yttre,
när jag går i clinch med mitt inre jag
så står det som en sky av strålande ljus
kring min person och envar som just då
är inne på min sida kan se
som i ett skimmer mitt anlete
på den annars tomma plats
där andra här valt att placera
sitt porträtt...

I övrigt kan det vara för att jag är
så lätt på handen
när jag låter fingertopparna smeka
tangenterna och på så vis föreviga
mina ord av yttersta genialitet här inne...

Ett annat plus
är förmodligen att min farfar
gjorde sitt bästa för att alltför sent inkomma
med en ansökan till att få stå på scenen
i någon framträdande roll på operan,

stackarn fick nöja sig med
några blygsamma framträdanden
på olika operahus i Italien...