Vindens kyla ven både i ben och märg. Den svepte över hustaken likt vågor över stenar och tog med sig ett hundrafald av löv som piskade mig i ansiktet, kanske en högre makt som plågar mig för begångna brott och visar att jag inte är värd bättre. Eller kanske bara ett osynligt väl som härdar mig inför det som komma skall.

Aldrig förr har jag tagit så tunga steg som då jag närmade mig dörren, att knacka på kändes som att bevittna sin stundande begravning. Att se dörren glida upp inför mina ögon var än värre. Att se hennes leende på läpparna och höra hennes ljuvligt glada röst då hon bjöd in mig för att avnjuta en kopp kaffe i ren social samspråklighet var ren tortyr. Som tur var varade inte hennes leende längre än sekunder då hon direkt kunde se på mitt otrygga anlete att inget var som det skulle.

När jag slagit mig ned på min knarrande exekutionsstol satt jag först en lång stund och begrundade mönstren på hennes tapeter, de glada färger som utmärkte hennes skåpsdörrar i köket, med flackande blick försökte jag hopplöst och lönlöst fokusera blicken på någonting i rummet. Ett otjänligt försök att samla mina tankar kring något fullt så simpelt som att erinra mig minnena från gårdagen och i en noga vald ordföljd förtälja dessa olyckliga händelser för damen framför mig.

Många långa lidelsefyllda timmar passerade i mitt inre, fastän det i själva verket troligen inte var mer någon ynka minut. Sen började min mun hejdlöst och oförklarligt ofrivilligt att röra sig. Den öppnades och stängdes, tungans muskel arbetade motvilligt till att framhäva de kommande meningarna som skulle komma att berätta de händelser som etsat sig fast i mitt minne, de händelser som spökat i min dystra värld likt de hemskaste av drömmar.

Min mun, vilken jag ej längre hade kontroll över började hänsynslöst och okontrollerbart att förtälja historien om hennes unga barn som inom loppet av någon vecka skulle ha fyllt tjugotre. Munnen talade hejdlöst om de händelser som dagen innan lett till de hemskaste av hemskheter, främmande män som till synes inte velat göra en fluga förnär visade tendenser på ett mörker inom sig själva, djupare än den djupaste av brunnar, hemskare än den otäckaste av fasor. Aldrig förr hade jag själv kunnat tänka mig något så otroligt hemskt som det jag just fått uppleva, aldrig hade jag väl trott att jag med egna öron skulle få höra det hemska knakandet från vännens krossade skallben mot asfalten. Och aldrig någonsin hade jag väl kunnat tänka mig att det fanns något hemskare än att uppleva detta, men jag hade fel. Att berätta sanningen för en älskande moder visade sig ännu svårare om än inte lika ohyggligt brutalt.

Något vackert inom mig dog när jag bevittnade min kamrats obefogade död, men mitt hjärta sprack ut i tusen bitar då jag såg hans mor sjunka till golvet, med tomma och orörliga ögon stirra rakt ut i intet, bortom det tomma kök som var hjärtat i deras hem. Bortom de gator i det villaområde de bott i, bortom denna hemska värld överhuvud. I vad som kändes som en evighet vilade hennes uppspärrade ögon på en syn omöjlig för det mänskliga ögat att se, en syn omöjlig att föreställa sig, ack så tom men ändå så fylld av sorg och frågan.

I en vämjelig känsla av kvävnad tog jag försiktiga steg mot dörren, öppnade denna själv den här gången, kunde inte med mig själv att vända mig om för att se detta tomma skal av en människa söka en förklaring i den tomhet som förr varit hennes varma hjärta. Med mitt liv passerande tusen gånger inför mina ögon tog jag de stegen som ledde ut från min bortgångne väns hus. Aldrig förr har jag så starkt önskat befinna mig två meter under jordens yta. Aldrig förr hade jag väl kunnat tro att de simplaste ord kunnat vara svårare än de svåraste kval denna värld kunnat ge mig. Aldrig förr har jag så otroligt gärna velat följa efter en vän. In i obefintligheten lämna den värld som inte gett mig något annat än ett lidande så omöjligt att bära att inte ens solens starkaste strålar kunnat frambringa något ljus i min tillvaro.

Misströsta inte kära vän, du behöver inte vara ensam länge till.