Jag förvånades aldrig över ditt svek.
Din starka längtan efer livet, gjorde dig vulgär.
Du levde på dina drömmar.
Med hopp om att ta dig ur din misär.

Men varje ny dag skänker dig en solstråle, jag ler av förundran.
Du vore så gudomligt rik, om du delade med dig, av en väldigt liten bit.

Dörrar öppnas och slås sakta igen.
Lämnar minnen, men aldrig spår.