Jag satt på altanen och gonade mej

med ett gyllene glas amerikansk Chardonnay

när en geting kom surrande, törstig och glad

helt inriktad på att nu ta sig ett bad

i det smakfulla vin som just då gav mitt liv

en smakfullt och högst avundsvärt perspektiv.

Jag varnade krypet, men utan effekt

det störtdök i vinglaset, snabbt och direkt

och tog sig i solvärmen en redig slurk.

Jag tyckte mig ana en rap från den skurk

som nu gjorde anspråk på min alkohol.

Det är faktiskt mer än en människa tål.

Som alla förstår var jag nu i en kris,

här finns ju ej heller nån insektspolis

som kollar det hela och snabbt kan begripa

att nu är det verkligen dags att ingripa!

Men ödet far tidvis rätt vill på den älv

som gör att en del problem löser sig själv.

Ty getingar tillhör de epikuréer

som tidivis tycks missbruka sina trakéer!

Så efter en stund det bevingade svinet

fick för djup kontakt med det lockande vinet.

Så nu må zoologerna tycka och tro

om den sorg som kan drabba ett getingbo.

I nödfall blott lyd Kajsa Warg: "Mot kadaver

som drunknar i vin får man ta vad man haver!"

Jag fjärmade liket med hjälp av en gaffel

och räddade därmed min flytande taffel!

Men se mig nu, läsare, ej som tragöd!

Den rackaren fick ju en underbar död!