“Universitet skall ha sina första seminarier i Florens. Det blir hårdkörning, så deltagarna hinner inte se mycket av staden. Kan inte du hitta på en aktivitet som gör att de får uppleva så mycket som möjligt på en eftermiddag?!”

Mannen som ringde hette Bert och var administrativt ansvarig för Volvos nystartade Business University.

“Vad får det kosta?”, frågade jag och Bert tänkte efter ett ögonblick innan han svarade.
“Vi sätter taket vid 200 000 kronor, men du får gärna hamna under det. Och allting måste vara klappat och klart inom en månad, för sedan kör vi igång!”


Det finns ett antal ortsnamn runtom i världen som genast sätter min fantasi rörelse. New York, Paris, London, Venedig, San Francisco, Samarkand, Antananarivo, Katmandu…
Och Florens.

Jag hade aldrig varit där men hade läst en hel del om dess skönhet, kultur och dess historiska betydelse för Italiens utveckling.

Att ta till sig denna unika skatt på en eftermiddag är naturligtvis omöjligt. Det blir i bästa fall en upplevelse besläktad med det legendariska “Skillingspelet”, en serie radiokvartar där Hasse & Tage, på sitt oefterhärmliga sätt, lät oss uppleva 15 minuter i London, 15 minuter i Paris, 15 minuter i Bagdad, 14 minuter i Skottland – dvs en roande upplevelse som förhoppningsvis gav mersmak.

Bert berättade att man reserverat en torsdagseftermiddag för aktiviteten, samt att den måste vara självgående.
”Vi avslutar kvällen med gemensam middag på en restaurang så det vore ju bra om deltagarna återsamlas där vid åttatiden”

För att liva upp mitt minne pep jag iväg till Stadsbiblioteket och tog en snabbkurs i Florensiana.
Ganska snart beslutade jag mig för att försöka konstruera en rebusjakt som skulle tvinga deltagarna att ta del av ett antal viktiga fakta och konstverk i den centrala delen av staden,

Jag beslutade att skriva små versifierade rebusar som beskrev de mål de skulle söka upp.

Den världsberömda bron Ponte Vecchio, konstmuséet Uffizierna, David-statyn och katedralen Santa Maria del Fiore var självklara mål, liksom Michelangelos och Dantes hus samt ytterligare några platser jag inte minns.

Seminariedeltagarna skulle delas upp i grupper om fem personer. Varje grupp skulle få en liten summa pengar att köpa saker för som de måste visa upp vid målet.

Dessutom skulle de få var sin Polaroidkamera för att dokumentera att de besökt alla platserna.
För att inte hungra eller törsta ihjäl skulle de också få en korg med bröd, frukt och vin samt - för säkerhets skull - ett telefonnummer som de kunde ringa om allting gick åt pipan och de inte hittade fram till restaurangen där middag och prisutdelning skulle äga rum.

Så långt hade jag kommit i mina planer när jag satte mig tillrätta i DC4:an till Florens för att pröva hållbarheten i mina idéer. Då pustade jag ut efter tre hektiska dygn då jag slitit som än bäver för att avsluta andra uppdrag inför resan.


Inte förrän vi landade kom jag ihåg, att jag glömt boka hotellrum!
En trevlig purser vid utgången lugnade mig.
”Det är lågsäsong och säkerligen inga problem att få tag i ett bra rum. Jag kan ge dig tips på ett trivsamt litet familjehotell som ligger med utsikt över floden Arno, bara några minuters väg från alla sevärdheter.”

Han räckte mig en lapp som han hastigt raspat ner några ord på.
”Ta en taxi till staden och ge den här lappen till chauffören. Men be honom vänta medan du kollar om de har några rum. I så fall är han säkert beredd att föreslå något annat, chaufförerna här är oftast väldigt väl informerade!”

Solen stod bländande lågt under bilfärden in till staden.
Flickan i receptionen på det lilla familjehotellet gav mig en jättelik nyckel till ett rum på andra våningen.
På frågan hur länge jag tänkte stanna svarade jag tveksamt ”sju till tio dagar, sådär” och hon berättade då att rummet var ledigt i fjorton nätter så det skulle nog ordna sig.

Utanför det trivsamma hotellrummet glittrade Arnos yta i kvällssolen.
Jag öppnade det blyinfattade fönstret på glänt och släppte in en kakofoni av ljud där knattret från hundratals vältrimmade skotrar och mopeder var mest framträdande.

Sängen var bred och bekväm och jag beslutade att vila en stund före maten.

En liten tiding som hette ”What’s on in Florence” låg på sängbordet som såg ut att vara hundratals år gammal. Jag minns att jag sträckte mig efter den men jag är tveksam till om jag började läsa.


Andra kapitlet

När jag vaknade var det alldeles mörkt utanför fönstret vilket knappast förvånade mig - solen försvinner ju på några korta minuter i Sydeuropa.

Jag låg kvar en stund på sängen och övervägde att klä av mig och lägga mig för natten. Men magen hävdade med ett högljutt kurrande att den inte skulle ge mig en lugn stund om den inte fick en rejäl middag först.

Motvilligt gick jag upp, tände takljuset och tittade mig i spegeln. Precis som vanligt när jag sov hade mitt hår ställt sig på ändan och jag såg ut som ett efterblivet piggsvin.

Schampo som doftade apelsin fanns i badrummet och även en magnifik hårtork som säkert vägde ett par kilo.
Väsnades gjorde den också, men så här tidigt på kvällen borde brummandet knappast störa någon i närheten.

Nykammad och med nyborstade tänder gick jag ner till receptionen.

Den unga flickan som checkat in mig hade tydligen slutat för dagen för bakom disken satt en äldre, skinntorr herre och Läste Corriere de la Sera. På hans näsa vilade ett par guldbågade glasögon med halva glas, vilket gjorde det enkelt för honom att betrakta mig över dem.

Han log vänligt och frågande.

”God afton”, sa jag, ”jag undrar om ni kan rekommendera en trevlig men inte alltför dyr restaurang här i närheten.”

Mannen sänkte sin tidning, kastade en snabb blick på sitt armbandsur och sa:
”Ni får gärna äta här hos oss, Signor, och jag är övertygad om att ni inte får en godare måltid till så lågt pris på annat håll.”

När jag nu beslutat mig för att gå upp och äta min första middag i Florens verkade det lite trist att inte lämna hotellet.
Men å andra sidan föreföll det oartigt att säga nej.
Och eftersom jag skulle bli kvar i Florens i minst en vecka skulle jag ju få många chanser att kolla upp stadens övriga restauranger.

”Tack, gärna”, sa jag, och belönades med ett vänligt leende innan mannen mödosamt reste sig från stolen.
Med glasögonen kvar på näsan haltade han igenom den blygsamma receptionen och tände takbelysningen i ett intilliggande rum.

”La Restaurante” sa han stolt och visade in mig i en liten lokal som var möblerad med fyra bord och sexton sammetsklädda stolar.
På väggarna hängde gulnade kopparstick i flagnande guldramar och det ojämna golvet täcktes av en matta som föreföll att en gång ha haft ett mönster i lila och svart.

”Min hustru kommer om ett ögonblick, får jag kanske fresta med en liten Grappa medan ni väntar?”
”Tack, gärna”, sa jag igen, trots att jag helst hade velat kunna backa livet, som en film, men på rätt ställe besluta mig för att gå till sängs i stället för att äta.

Mannen haltade fram till det av borden som stod närmast fönsterväggen och drog inbjudande ut en stol åt mig.
”Har ni gjort er illa i benet”, frågade jag när jag satte mig ner.
”Ett minne av kriget, Signor, billigt i jämförelse med vad många andra drabbades av.”
Han sa meningen närmast mekaniskt, som om han sagt den hundratals gånger tidigare.

”Har ni några engelska tidningar”, frågade jag och han svarade ”Visst, men de är säkerligen flera dagar gamla. Vi har så sällan utländska gäster.”

Han återkom efter någon halvminut med två närmast sönderlästa dagstidningar och ett glas med en glasklar dryck som jag förstod var Grappa.

En gång tidigare hade jag haft ett glas Grappa framför mig, men då smakade jag aldrig på innehållet.
Nu stod han kvar vid mitt bord med en kristallkaraff i händerna och tittade förväntansfullt på mig.
”Jag vill gärna höra ert omdöme”, sa han. ”Vi gör vår Grappa själva och är faktiskt ganska stolta för den!”

Jag lyfte glaset mot det sparsamma ljus som trängde igenom opalglaset på tre taklampor i vad jag tror var i tidig jugendstil.

Drycken var simmig men det var inte det jag tittade efter.
Det enda som intresserade mig var att se om glaset var ordentligt diskat vilket det var och jag kände mig ganska skamsen när jag förde det till läpparna för att smaka.

Av den råa doft av alkohol som steg upp i min näsa och nästan fick mina ögon att tåras fanns till min förvåning inga spår i drycken. Istället var smaken rund och len som en... som en... ja, som en barnakind.

”You like”, sa mannen med ett tonfall som gjorde orden till ett påstående.
”Mmmm”, tillstod jag förnöjt, ”doften skrämde mig men smaken är verkligen god.”


”Jag ställer karaffen här, ta gärna mer om det smakar”, sa han och ställde en halvfull karaff i slipat kristallglas på bordet framför mig. Precis när jag tänkte tacka nej fick vi sällskap av en liten gumma som måste ha varit den person som gjorde att någon skapade uttrycket ”pepparkornsögon”.

”Min hustru Magdalena”, sa mannen stolt. ”Hon har studerat vid universitetet i Bologna och kan mycket mer om allting än jag.”
”Bry er inte om Giacomo”, sa Magdalena på oklanderlig engelska.
”Så där säger han bara för att göra mig generad, men det har han inte lyckats med på många år.”
Giacomo skrockade förtjust på sin väg tillbaka till receptionen.

Magdalena tittade på mig.
”Ni måste vara Signor Mossberg från Sverige som skall stanna i åtta dagar.
Välkommen hit skall jag väl säga.
Giacomo och jag driver det här lilla hotellet tillsammans med våra svärdöttrar, Giselle och Renata. Tyvärr hade vi stängt köket för i afton, så menyn är en smula begränsad.”

Samtidigt som hon talade dukade hon upp med glas och bestick och en kritvit linneservett framför mig på bordet.
”Ni kanske vill föreslå någonting”, sa jag lydigt.
Hon log.
”Er mor skulle varit stolt över er”, sa hon.

Åldersmässigt kunde hon själv ha varit min mor.
Hon var säkert ett gott stycke över sextio år och de pigga ögonen log mot mig från ett ansikte som pryddes av hundratals klädsamma rynkor.
Håret som hängde fritt var tjockt och gråvitt och räckte ett gott stycke nedanför den plats där hon, ett okänt antal år tidigare, haft sin midja.

”Då föreslår jag att vi börjar med en ljummen sallad med sardeller, kapris och nykokta ägg”, sa hon och jag nickade bifall.
Ljummen sallad, det hade jag aldrig ätit tidigare, och inte sardeller heller såvitt jag kunde minnas.

”Efter det något mättande, kanske en hemmagjord valnötspasta med husets egen sås, gjord på färska grönsaker och dagens kött, avredd med syrlig grädde och kryddad med nyplockad dragon och oregano”.

Elaine och jag hade svurit dyrt och heligt att aldrig mer äta pasta efter fjorton dagars helpension på ett billigt turisthotell i Riccione några år tidigare.
Där serverades pasta till varenda måltid, ständigt tillsammans med såser som ofta såg olika ut men alltid smakade precis likadant. Men detta lät onekligen spännande.

”Vad är dagens kött”, frågade jag för att visa att jag var uppmärksam.
”Det vill jag gärna att ni skall gissa”, sa hon och glittrade retsamt med pepparkornen. ”Gissar ni rätt så bjuder vi på desserten”, fortsatte hon utmanande.

Nä men stopp nu, tänkte jag! Gissa? Det kan ju vara häst, åsna, känguru, björn eller vad tusan som helst!
Jag vill veta vad jag äter.
Jag avskyr kastruller och grytor som innehåller blandningar som jag inte kan identifiera.

Jag erinrade mig hur jag en gång just i Italien, av ren artighet, ätit en förrätt som var obehagligt lik sylta - en maträtt som jag möjligen kan förmå mig till att inmundiga under direkt vapenhot. Den gången hade jag dessutom drygt 39 graders feber, vilket inte ökade mitt välbefinnande när jag fick veta att jag just intagit ett färserat gristryne.

Men de där jävla pepparkornsögonen!
Och hon kunde ju ha varit min mamma.
Och om jag tog ytterligare ett glas Grappa först.
Och om jag åt bara lite, lite varmrätt och extra mycket dessert, som jag ju dessutom kanske skulle slippa betala.

Jag sträckte mig efter glaskaraffen och kände modet växa i mitt bröst.
”Okej, jag antar utmaningen”, sa jag samtidigt som Magdalena bestämt lade beslag på den karaff som innehöll det simmiga fundamentet för min djärvhet.
”Låt mig föreslå ett par goda viner istället”, sa hon med ett närmast moderligt tonfall. ”Grappa nu gör bara att ni inte kommer att uppleva de subtila nyanserna i smaken”.
Nej, just det tänkte jag sorgset och följde henne med blicken när hon med flaskan i famnen tågade ut mot köksregionerna.

Tidningarna visade sig mycket riktigt vara drygt veckogamla och erbjöd ringa tröst.
Jag kom på mig med att känna mig som om jag satt i väntrummet hos en tandläkare, hela tiden mumlande för mig själv: ”Det är ingenting att vara rädd för, om en halvtimme är det över, det är ingenting att vara rädd för, om en halvtimme är det över.”

På gatan utanför matsalens fönster gick ett lyckligt och festglatt sällskap förbi.
”Avundsvärda människor”, tänkte jag. ”man kan undra vad de har ätit för läckerheter!”

Nu återvände Magdalena med ugnsvarmt bröd, en liten karaff vitt vin och en flaska mineralvatten. Jag fick inget smör, men i en liten skål fanns en simmig röra som doftade ljuvligt av vitlök och basilika.
”Bryt brödet och doppa”, föreslog Magdalena, ”och pröva sedan hur kryddröran och vinet kompletterar varandra”. Jag gjorde naturligtvis som hon sa.

Vinet var inte särskilt svalt men fylligt och spritsigt och antingen var jag vansinnigt hungrig eller också var denna brödbit tillsammans med kryddor och dryck bland det godaste jag ätit.

Magdalena tittade förväntansfullt på mig och, med munnen full, kunde jag bara nicka och med slutna läppar avge ett lustfyllt ”Mmmm” som betyg.

”Känner ni nässlan i vinet”, sa Magdalena, ”den brukar komma krypande i näsborrarna när man svalt den första klunken”.

Åter kunde jag bara nicka.
Himmelriket var nära.
Vad i all världen skulle jag med förrätter och varmrätter till när man kunde njuta så här av en liten enkel brödbit?!

”Spara utrymme för maten”, sa Magdalena som om hon läst mina tankar. Och strax därpå ställde hon ett fat med ljummen sallad framför mig varefter hon fyllde nytt vin i mitt glas.

De finskurna sardellerna hade tydligen hettats upp i olivolja innan de, tillsammans med ovanligt milda kapris strötts över en sallad bestående av spenat, lättkokta potatisstavar, strimlor av äpple, nykokta äggklyftor och någonting som jag senare fick veta var små, små kuber av färsk tonfisk som, med hjälp av en hålslev, under några sekunder doppats i kokande, lättsaltat vatten.

Vad dressingen innehöll fick jag inte veta, men Magdalena redogjorde så gärna för dess roll i sammanhanget:

”När jag lagar mat ser jag mig som en äktenskapsmäklerska i ett land som tillåter månggifte.
Min roll är att se till att den nya familjen passar ihop, även om någon av de inblandade verkar lite udda till en början.
Dressingens uppgift är att se till, att de blir lyckliga tillsammans.”
På amerikanskt vis valde jag att äta salladen med bara gaffeln.

I min ungdom fanns det en läkare vid namn van der Velde som etablerat sig som specialist på samliv med en bok som hette ”Det Fulländade Äktenskapet”.
Som pubertetsfebrig tonåring slukade jag hans bok i förhoppning att finna några saftiga, erotiska passager.
Ungefär trettio år senare satt jag nu i en blygsam hotellrestaurant i Florens och tillfredsställde lustar som doktor van der Velde aldrig kom i närheten av i sin knastertorra bok.

Magdalena stod kvar intill bordet, med armarna i kors under bysten, för att invänta mina kommentarer.

”Åh, snälla nån så gott”, sa jag sanningsenligt och frågade förgäves efter ingredienserna i den gyllengula och lyckogivande dressingen.
Magdalena log:
”Ni får nöja er med att gissa”, sa hon, ”men jag garanterar att den i varje fall inte innehåller saffran!”

Efter denna kulinariska upplevelse kändes det lite onödigt att behöva äta någonting så vulgärt som pasta med köttsås.

Men jag hade naturligtvis fel igen.
Magdalena avlägsnade flinkt alla spår efter förrätten och bad mig därefter provsmaka husets röda vin.

”Jag rekommederar detta vin av tre skäl”, sa hon.
”Först och främst för att det är gott, för det andra därför att det är samma vin som ni får uppleva i er köttsås och för det tredje därför att det har ett rimligt pris”.

”Var köper ni era viner”, frågade jag som en god stund hade funderat över att köpa ett par flaskor av det läckra vita vin som serverats till förrätten med hem till Sverige.

Magdalena log medlidsamt.
”Vi producerar faktiskt vårt eget vin, här i Toscana, bara några mil utanför Florence.”
”Jaså, ni har en vingård också” sa jag.
”Nej, absolut ingen vingård”, förklarade Magdalena. ”Snarare en liten odling, praktisk taget bara en trädgård. Vi odlar endast för egen konsumtion. Den verksamheten ansvarar vår äldste son för.”
”Och den yngste?”, frågade jag.

”Han är dessvärre död”, sa Magdalena enkelt.
”Han drunknade för några år sedan, när floden Arno svämmade över.”

Och plötsligt erinrade jag mig allt som berättades i svenska massmedier om den svåra översvämningskatastrofen några år tidigare. Hos oss hade nyheterna koncentrerats kring de enorma konstskatter som hotades, men förlusten av människoliv hade knappast väckt någon uppmärksamhet.

Huvudrätten serverades i en terrakottafärgad skål av glaserat lergods, som utstrålade en värme som bevisade att den kom direkt från ugnen.
Pastasträngarna var platta och senapsgula sånär som på de små bitarna av krossad valnöt som erbjöd ett lika trivsamt som välsmakande tuggmotstånd.
Såsen doftade himmelskt, och dess smak fick mig att i tankarna bila ner till Riccione och spränga ett visst billigt turisthotell i luften.

Det slog mig hur jag under många år tackade nej till löjrom med blinier, rödlök och sur grädde eftersom jag trodde att jag inte skulle tycka om det.

Av samma korkade skäl hade Elaine och jag tydligen avstått från de sybaritiska höjder som kan intagas med hjälp av skäligen enkla råvaror.
Man skall förstås smaka först och - eventuellt - nobba när man vet vad det är man avstår från.

Magdalenas sås var ytterligare ett exempel på att lyckliga äktenskap skapas, icke i himlen men på jorden, av insiktsfulla människor som av en generös försyn begåvats med en förtjänstfull blandning av ödmjukhet och kreativitet.

Portionen var inte stor, men i sitt väl formulerade sammanhang fullständigt lagom.
Det djupröda vinet blommade ut tillsammans med kryddörterna i såsen och jag kände mig nästan fånig av tillfredsställelse och längtade bara efter någon att dela mina upplevelser med.

Det ges många tillfällen i livet då det är långt ifrån stillfredsställande att vara ensam.
Ett sådant tillfälle hade jag upplevt några år tidigare då jag, för första gången, upplevde utsikten från toppen av the Empire State Building i New York.
Då sparade jag upplevelsen inom mig och lät den explodera över min familj när jag kommit hem.
Halvt skräckslagna tittade de på när jag tejpade ihop ett tjugotal fotografier till en cirkel så att de, som jag, fick se alltihop i sitt sammanhang; Battery Park i söder, Hudsonfloden i väster, Central Park och Harlem i norr samt de imponerande broarna mellan Manhattan och Brooklyn i öster.

Det sägs ibland att attraktiva miljöer, som London, San Francisco, New York och för all del Stockholm tenderar att bli sönderfilmade.
Ändå är det alltjämt ett fantasteri att på plats få uppleva utsikten över Manhattans hisnande skyskrapor, det snobbiga folklivet kring Sunset Boulevard i Hollywood eller den karakteristiska blandningen av smuts och avgaser i Londons säregna citykärna.

Nu satt jag emellertid i en väl inrökt restauranglokal i Florens och letade efter lämpliga superlativ för att beskriva den välbalanserade kombination av smaker som givit mig en av mitt livs mest fantastiska måltidsupplevelser.

Samtidigt funderade jag över vilket slag av kött som den gudomliga såsen innehöll.
I verkligheten en fullständigt oviktig fråga, naturligtvis, för vem känner behov av att kartlägga paradisets beståndsdelar?

Magdalena betraktade mig förväntansfullt.

Jag låtsades försöka penetrera såsens råvaror genom att med slutna ögon pressa tungan mot gommen.
Men smakerna hade ingått någonting som jag snarast måste beskriva som en svårforcerad symbios.
De hade inte förenats i den meningen att de erbjöd mina smaklökar en enda, harmonisk njutning, nej, det var snarare så att min tunga upplevde hel rad olika smaknyanser som kompletterade varandra perfekt, som instrumenten i en symfoniorkester.

Kort sagt: Det var jävligt gott!

Och att försöka gissa köttet var fullständigt meningslöst.
”Jag ger mig”, sa jag till mig själv.
”Jag lär få betala för desserten själv, men att döma av det jag ätit hittills kommer också den att vara mer än värd sitt pris.”

Magdalena tömde karaffens sista rödvinsdroppar i mitt glas och sa:
”Skulle ni tro mig om jag sa att det är kaninkött?”
Kaninkött?!

Jag hade aldrig ätit kanin tidigare och inte heller senare.
Hur skulle jag kunna gissa hur kanin smakade, vilken struktur köttet hade och vilket tuggmotstånd det erbjöd.
Jag tog lite mer av den läckra köttsåsen och bestämde mig för att pröva en bluff.

”Nej, kanin tror jag inte att det är, det skulle knappast vara så bestämt i konsistensen.”

”Dumheter”, sa Magdalena, ”hur man upplever strukturen på köttfärs beror bara på hur man bereder den.
Den skall malas väl och steka mycket hastigt i het panna, den får absolut inte koka.
Så oljan måste vara rykande het, och man måste passa färsen noga så att den inte bränner och förlorar både smak och det ni kalla 'struktur' ”.

”Så det är alltså kanin”, sa jag.
Magdalena log.
”Nej, det är faktiskt lika delar lamm och get, två ganska magra köttsorter som kompletterar varandra utmärkt.”

Get hade jag heller aldrig ätit tidigare.
”Jag brukar alltid göra köttsås på gris och oxkött, med tonvikt på det senare”, sa jag som om någon hade frågat.
”Sover ni alltid på samma sida också”, frågade Magdalena.
”Nä”, sa jag och kände mig en smula fånig.

”Vi människor fastnar alldeles för lätt i våra vanor”, sade Magdalena förklarande.
”Vi tror att vi behöver det för att vara lyckliga.
Vi envisas att sitta i samma stol varenda dag och äta samma frukost.Vi borstar vårt hår med hundra tag, varken mer eller mindre.
På bussen vill vi alltid sitta vid fönstret, på den andra bänken bakom föraren och tofflorna skall alltid stå på precis samma plats vid sidan av sängen.
Med så enkla medel tror vi att vi kan öka vår trygghet.”

Jag tänkte på mina egna morgnar och tofflor och sittvanor och kunde bara instämma.
Magdalena satte sig ner mitt emot mig och lutade sig framåt över bordet.
”Men när kulorna börjar vina och bomberna börjar falla! Då lär vi oss snabbt hur det är bevänt med den tryggheten.”

Hon log plötsligt mot mig. Ett stort, varmt leende som fick alla de fina rynkorna i hennes ansikte att byta plats med varandra.
”Vet ni hur min morgon ser ut” sa hon tyst, som om hon inte ville att Giacomo skulle höra henne.
”Nä”, sa jag.

”Inte jag heller”, sa Magdalena triumferande.
”Det avgör jag inte förrän jag vaknat på morgonen!
Då ligger jag kvar i sängvärmen och känner efter vad det är för dag jag vaknat till.
Om det är en dag av sång, tystnad eller bön.
Om det är en dag av sprudlande livslust eller allvarlig eftertänksamhet.
Om det är en dag av tyngande krav eller en dag av lekfull frihet.
Först då formar sig min morgon, och den ena är aldrig lik den andra.

Härom morgonen ”lånade” jag en daggvåt cykel som stod olåst utanför vår bakingång.
På den for jag i gryningen långt ut på landet med en påse frukt som jag avnjöt under en tamarind, samtidigt med soluppgången.

En fullständigt ljuvlig, nästan religiös upplevelse.
Lyckligtvis hann jag hem innan ägaren saknade sin cykel.

Morgonen innan började jag dagen i min säng, tillsammans med två skivor rökt lax, glest beströdda med nymalen svartpeppar, samt ett glas vin som Giacomo serverade från en silverbricka som också innehöll en vas med en ensam ros.
Sedan gick jag ut på min lilla terass där jag, tro det eller ej, hoppade rep i inte mindre än tjugo minuter.”

De sista resterna av min läckra måltid hade kallnat under hennes lågmälda berättelse.
Det slog mig hur min egen tillvaro, mina egna morgnar och dagar, villkorslöst var anpassade till ett vanemönster som var både fantasilöst och onödigt.

Matildas pepparkornsögon betraktade mig på ett sätt som föreföll förväntansfullt.
Utstrålade de förväntan inför den annalkande morgondagen? Eller inför hur jag skulle kommentera hennes fascinerande historia?

Jag tömde mitt vinglas innan jag sa:
”Men håret borstar ni lika fullt med precis etthundra tag varenda dag!”

Spontant förde hon sin högra hand till den praktfulla, gråa hårmanen som täckte hennes axlar som en mjukt draperad silkeschal.

”Javisst”, sa hon. ”Men aldrig på samma plats, och alltid med olika borstar!”

Touche.


Tredje kapitlet

Magdalena kvävde diskret en gäspning och reste sig upp.
”Husets Grand Dessert är en kombination av färska frukter, hemgjord glass och ett litet stycke chokladtårta”, sa hon och samlade ihop min disk. Jag var redan mer än mätt, men kunde inte motstå det där med chokladtårtan. Hon var strax tillbaka med ett fat av mönsterpressat glas med godsakerna konstfullt upplagda och dekorerade med pudersocker och kakao.
”Chateu Yquem får ursäkta”, sa hon, ”men vi har en egen variant som vi tycker är i ungefär samma klass”. Hon ställde ett glas framför mig.
”Jag är absolut ingen specialist”, sa jag.
”Desto bättre” log Magdalena.

Glaset var inte särskilt stort men den gyllengula drycken överväldigade mig med en arom som erinrade om en vårdag i en välfylld applekällare.
Smaken stod inte doften efter.
Den var rund, fyllig och smörig med en oemotståndlig överton av vaniljstång.
Detta vin var så innehållsrikt och kraftfullt att det endast kunde njutas i små, små klunkar och till min besvikelse var jag strax så mätt att jag tvingades avstå från halva desserten och säkert halva innehållet i det lilla, tulpanformade vinglaset.

Det kändes som om jag skulle spränga byxlinningen och när Magdalena plötsligt dök upp med en kopp espresso kunde jag bara skaka på huvudet.

”Jag har inte utrymme för någonting mer”, pustade jag. ”Vilket jag verkligen beklagar, för detta var en av mitt livs mest fantastiska matupplevelser. Nu måste jag be om notan!”

”Signor Mossberg skall ju stanna länge hos oss”, sade Magdalena,
”jag föreslår att vi för upp notan på hotellräkningen.”

Ett kort ögonblick stack en liten misstänksam djävul upp sitt fula tryne i mitt aningen berusade medvetande. ”Se upp nu, din dumskalle! Hon tänker bara köra upp dig, den gamla skatan!”

Hans ordval var tillräckligt för att jag skulle knuffa tillbaka honom in i det vidriga skrymsle han nyss hade lämnat. Om jag någon gång i livet skulle bli uppkörd så vore det verkligen efter denna enastående måltid!

”Tack, snälla Magdalena, det bli utmärkt! Nu måste jag ta mig en rejäl promenad innan jag går och lägger mig.”

”Nu?”, sa Magdalena häpet, och tittade lite frågande på mig. Men sedan ryckte hon lite på axlarna innan hon, minsann, lutade sig fram, ställde sig på tå och kysste mig på kinden!

”Tack för ett trevligt samtal”, sa hon sedan och försvann ut i vad jag förmodade var restaurangköket.

Jag torkade mig om munnen med den vita linneservetten och reste mig upp. I receptionen satt Giacomo och halvsov och jag gick så tyst jag kunde mot utgången.
När jag mjukt tryckte ner handtaget fann jag att dörren var låst samtidigt som jag hörde en liten ringklocka pingla bakom mig.

Giacomo vaknade med ett ryck och fick strax syn på mig.

”Skall ni gå ut, Signor Mossberg!”, sa han. ”Nu! Men Signor Mossberg klockan är ju bara fem!”

Jag stelnade till.
Fem?
Vaddå fem?
Fem på eftermiddagen eller fem på morgonen.

Svaret fick jag när ett tidningsbud stoppade in Corriere de la Sera i hotellets brevlåda.
Klockan var fem på morgonen!

Men, milde himmel, det måste ju betyda att jag vaknat mycket senare än jag trott. Och att det här lilla bussiga hotellet hade serverat middag till sin svenske gäst omkring klockan tre på
natten.

Plötsligt kände jag mig oerhört generad. Giacomo log överslätande när jag stammande förklarade vad som hänt.
”Det var verkligen inte meningen!”, sa jag ynkligt och Giacomo svarade att det var det heller ingen som hade trott.

På väg uppför trappan till mitt rum gav knappen i min byxlinning upp och jag fick hålla kvar byxorna med vänsterhanden när jag låste upp dörren.
På gatan körde en slamrande sopbil förbi utan hänsyn till den tidiga timmen. När jag skulle stänga mitt fönster såg jag en morgontidig fiskare på andra sidan av floden Arno.
Allting var så overkligt att jag inte blev ett dugg förvånad när jag betalade hotellräkningen fjorton dagar senare och fann att min nattliga måltid inte ens var medtagen.