Jag skäms över
att erkänna nu
att jag tände på
att förstöra dig då

märkte du någonsin
hur jag spelade dig
via dina känslor hur
jag förnedrade dig
via din kärlek

märkte du aldrig, eller låtsades du inte ta vid?

du satt kvar på
sönderskavda knän
och väntade på mitt
ord mitt gyllene ord
som skulle återge dig
rätten att resa dig upp
Igen

men din hängivna
pliktskyldighet(?)
fick det att resa sig
hos mig brinna inom
mig hata dig kvar på golvet
där hundar och lortiga
flickor gläfser ikapp

Saliv, älskling, ge mig mer saliv.

Och jag fortsätter
Skämmas över
hur dina tårar
lockade mig
till att slå dig mer
slå dig ner med
inget förutom ord

du föll så lätt för mina ord

det skrämmer mig
att jag inte kan be
om förlåt men förlåt
är inget man ber om
förlåt är inte ens ett ord
förlåt är en känsla av…

Brist på flyktvägar