...förutom att konsten
att blunda för verkligheten
är en konst i sig,

så är konsten oftast till för
att vara konstig,
här känns det som
att den skulptur du väver fram

medelst knotiga ben
är en sorts korseld
av poetiska drag och mänskliga urkonster
som kräver sin exstas
i ordförlösande formler,

vilka stansats ut av de sista tankarna,
de sista livskrafterna
inom den ensamma människans
äcklade själs porslinsvita inre rum
där intigheten känns förlösande...