När jag var liten var döden inget att frukta. När man dog så fick man vingar, sa de, vingar som tog en upp till en annan värld ovanför molnen där ingen går förlorad och problem inte är problem. En sån värld hade jag bara sett på bilder i mina sagoböcker och fantiserat om när ingen var i närheten. En sån värld ville jag till när jag skulle dö, men jag tror inte längre på sagor...

Ju äldre man blir desto räddare blir man har jag märkt. Det kanske inte alla har tänkt på, men man kan se sånt om man bara försöker. Sen när man är riktigt nära försvinner den där rädslan och hålet i magen man bärt på så länge. Då plötsligt är döden en del av vardagen, då den kan komma när som helst och inta skepnad efter omgivning som en kameleont. Men varför släpper rädslan, och varför drabbar den vissa men lämnar andra i fred?

Det var då jag kom att tänka på hur man egentligen kan veta ifall man är nära döden. Man har ju hört om de som lever tills de blir 130 men trodde de skulle dö vid 90 och fortfarande har en viss livskvalité. Samtidigt har man hört om barn som dör i obotliga sjukdomar, men främst olyckor som inträffar hela tiden. Ja precis när du läser det här dör någon. Kanske ett barn som leker på gatan för att han eller hon inte har någon trädgård, kanske en man på väg hem från jobbet som precis tjänat ihop pengar nog åt sin familj att överleva.

Jag vet inte när jag går bort, jag kanske till och med är nära nu, men jag är inte rädd för min egen död utan för andras. På ett sätt egoistiskt tänkande... jag vill inte ha den smärtan som saknaden fyller en med, men alla har den smärtan någon gång. Du som jag. Alla.

Pappa, jag tror inte längre på sagor, men någonstans i mig finns ändå hoppet kvar. Jag vill att du ska ha kommit till världen ovanför molnen och att du ser ner på mig nu för allt det här är för dig. Om jag kunde skulle jag skicka brev dit upp, men jag vet inte hur man gör för jag vet inte om du finns. Sagorna slutade alltid lyckligt, men vem skrev den om oss? Att du kunde försvinna så snabbt hade ingen kunnat tro. Jag kan fortfarande inte tro det även om jag måste. Ibland önskar jag att det varit jag istället, men nej, egoisktiskt va? Ja, det var du som skulle gå. Jag tror inte på gud, jag tror inte att någon bestämt ditt öde för du var värd så många levnadsår som du velat ha. Jag tror inte på sagor och jag tror inte på himmelen. Jag tror på dig, någonstans, vart som helst, men att du finns där... för annars hade jag känt mig så tom, men du känns överallt och jag hoppas du vet att jag säger inte jag älskade min pappa, jag säger jag älskar mig pappa. Du är inte bara ett minne, du är mitt nu och min evighet. Tack.