Ibland finns de inte tillräckligt me luft för att andas.
Jag måste stanna upp för att inte ramla me de samma.
Jag borde lyssnat på mamma, jag måste samla mig.
Jag måste hålla mig till andra för att inte vandra själv.
Jag måste hålla ögona öppna o va rak i ryggen.
Jag måste lyssna noga fast aldrig på ryckten.
Du måste kämpa för din plats o försvara den.
Du borde bara vara glad att du klara de,
när du fick en chans o tog vara på den.
Du behöver inte vara positiv men varför klagande?
Minns solskenet i stunder av mörker o regn.
Känner du dig ensam så klarar du dig själv.
Du kommer alltid kunna finna trösten.
Längtan är bara nåt som saknas i bröstet.
Höj rösten och vägra att bli tystad,
fortsätt höja rösten tills alla här lyssnar!