Undran:

Kedjas man fast vid detta liv
i väntan på något som är bättre organiserat?
Är det lärlingstid?
Skärselden?
Eller helt enkelt bara kaos utan mening?

        Om man står långt ute i en skog
        och hör regnet falla...
        Lyssnar sig in i evigheten.
        Samma regn som alltid fallit.
        Förfäderna såg det falla.
        Stod vid sveden och lyssnade.

Detta liv
är ett störande inslag i verkligheten

Vandrar omkring som en gravt överårig
fältbiolog och tittar på sommarens
sista blommor;
väntar på överraskningar.