En dag hittade jag ett gammalt vykort
ett flygfoto över min stad
ja, barndomsstaden där jag levt
nästan halva mitt liv

Kortet är taget en solskensdag
Jag ser det gula hyreshuset
med sina tre våningar
- där längst i kortets högra hörn-
till och med vår balkong syns tydligt
där hade vi bommor och gröna vindskydd

Det måste ha varit en eftermiddag
för husen kastar långa mörka skuggor

Några människor kan jag också se
- de går på gatan men jag ser inte vilka de är
och året 1964 säger att jag
måste ha varit 16 år den gången

Där syns höghuset där min vän
Robert bodde - pojken som dog
i leukemi

Jag ser torget, affären och macken
och bron över ån
där vi fiskade far och jag
Vi hade bara några hundra meter dit

Där är skolan där jag gick några år
Och mitt i bilden residenset

Man ser ända till det blåa vattnet,
inget hav men ändå stort,
så stort att vatten och himmel
också i verkligheten möts

Där ringlar sig järnvägen
och längst bort ligger vår badplats
där vi njöt om somrarna

Mitt på kullen reser sig domkyrkan
där jag en gång konfirmerades
onödigt, kan tyckas, när jag sedan trädde ur

Där, förbi parken brukade far
cykla till industrin
De är borta nu både far och mor
- kyrkogården finns med på bilden

Staden har förändrats
- men inte mycket

Vart tog alla åren vägen?
nu är jag femtionio

En tusendels sekund
av en eftermiddag
på ett kort som var massproducerat
ändå innehåller det så mycket
om den stad jag övergav
och levde i 20 år av mitt liv