Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

två människor, en själ

Han kan se att hon gåtit, men han kan inte se orsaken.
Inte ett tecken på ett leende endast tårar som rinnes längst hennes kind igen.
Han vill så gärna hjälpa, men han kan inget göra.
Hon omfamnar honom och gråter våldsamt mot hans axel.
Han står där och tar emot all smärta och sorg att han själv fäller tårar, han vet inte varför, det bara blir så.
Hennes sorg blir hans sorg och hennes glädje blir hans glädje, de är ett med varandra. Två personer, en själ.
Hon Tystnar en, snyftar, hämtar andan och fortsätter sedan. Varför gråter hon? Det är det ingen som vet.
Kanske inte är av någon speciell anledning, ibland är det så, allt händer inte alltid av en anledning.
Men han kan se hennes sorg, hennes ensamhet och hennes törst efter kärlek och omsorg, så han slutar aldrig att krama henne.
Det är allt som behövs, lite omtanke.
Han luktar i hennes hår, det luktar gott, som nyplockade sommarblommor blandat med något sött.
Hon är vacker och han är vacker och tillsammans så blir de så bedårande.
Det är otroligt hur bra två personer kan vara så förenade med varandra, så som om de vore samma person.
Hon smeker honom lätt med handen i nacken, hans hud är så len.
När hon blundar kan hon inte ens föreställa sig att det är en människas hud som hon rör.
Hon är glad att hon har honom tätt intill, hon är tacksam för att han inte släpper.
Hon har slutat gårta nu, men de släpper inte varandra, de bara håller om varandra och lyssnar på tystnaden, den oöndliga tystnaden.
Han tar henne en bit ifrån sig så han kan se henne i ögonen, och då ler hon.
Aldrig har ett leende varit så glänsande vackert, eller så befriande.
Han ler tillbaka mot henne och så fortsätter det länge, de står bara där och stirrar på varandra fortfarande utan att säga något.
De står där och granskar varandra från topp till tå. Hon tar hans händer och smeker dess ovansida,fortfarande utan att säga något.
De ser varandra i ögonen och utan att säga något så förstår de varandra.
De går iväg längst vattnet på den strand som de stått på, och nu är de inte sorgsna längre, de är bara två personer som är lyckliga.




Fri vers av KlaraBella
Läst 221 gånger
Publicerad 2007-09-30 21:43



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

KlaraBella
KlaraBella