Där stormar o vindar föddes
där har Du ditt ursprung din själ
Och när vreda vindars piskor nöttes
mot din rygg
reste du dig allt väl

Din blick din lyhördhet mötte min

sår från det förgångna fann svalka skön

Där gycklare o dansare gick tätt intill

Där mitt i sorlet

bad jag en tystlåten bön

Du hind, Du Quinna
Du sköra, men ändå så
starka
Låt ingen, vare sig på jorden
eller himlen
ta Din kraft

Bortom det mörka

trots de djupa såren

ser jag ett äkthetens

dyra sigill 

nu hör jag islossnig

tror det är våren

allt fruset tinar

och blommar ut

i det som den

var ämnad

till

Du hind, Du Quinna
Du sköra, men ändå så
starka
Låt ingen, vare sig på jorden
eller himlen
ta Din kraft

kb2008