Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


jag byter inte längre bort de gamla texterna utan låter dem ligga kvar under de nya, på så vis får läsaren flera för samma pris som en... håll till godo med min nya giv...


Den ombytliga texten (bytt 2018 10 13)





Något litet om sedda djur

Ibland är en katt bara en katt. Blott den ibland är att se som en skatt. Såvitt den ej tillfälligt ses som en hund, denna förvillelse och hägring varar dock blott en stund.


* * *

Texten är ett något personligt färgat sätt att återge en tidningsartikel återgiven i Metro, som även den tidningen fått sitt material någonstans ifrån. Nedre delen av texten är min egen fundering, reflektion.



Något litet om brott


En höst för något år sedan dömdes inte trenne ynglingar av Tingsrätten efter att ha våltagit en flicka med en vinflaska där den även något trasade sönder hennes underliv, för att som det sades, hon kanske varit för blyg för att mer högljutt ha velat ge sitt samtycke.

Jag tänker då att om trenne pojkar fått sina snoppar en smula utsatta för sandpapper eller en slipmaskin, de kunnat vara för blyga för att lämna sitt medgivande till handlingen.



* * *

Något litet om blommor



Du kan tro på att du visar på saker
en annan sak är för mig att förstå
att du gjorde det. Varpå det i sin tur
är din tur att förstå att jag trodde mig

förstå vad det var vad du gjorde.
Det är min sak att bedöma om vad
jag tror mig förstå och för dig att tro
på det du vill tro på. Sedan är det upp

till något jag inte vet eller känner till
att bedöma om någon av oss gör rätt
i att sätta tro till något alls. Men efter
som jag inte har så lätt för att sätta

tro till något alls och jag gärna istället
vill sväva i visshet hellre än ovisshet och
jag dessutom inte vet hur du ställer dig
till det hela så är förstås också själva

utgången oviss. Men en sak vet jag och det
är att när ett frö väl har slagit rot det börjar
utveckla något. Om det sedan leder till att
bli en blomma och den blomman öppnar sig

för ljuset i våra hjärtan och i vår möjliga
insiktsfullhet, ja då kommer en tid då
blomman åter måste sluta sig för att vissna
och dö. Så att andra blommor ur denna

blomma får chansen till att med sitt frö få
börja den processen om igen. Bara att det
den gången ur den första blomman kommer
så många fler frön som får chansen att växa

blomma och dö, bara för att sedan ge chansen
vidare till så många fler blommor må blomma
och visa sina anleten mot den tänkta sol våra
lysande hjärtan såväl som intellekt medger.

-

för den som inte bor i Paris
får en bjuda på en surpris
sådär som en ju gärna gör
långt innan en stilla dör
drickandes hett ur sin servis

-
Det vore lögn att säga…

’jag var där, jag var med’…

(ja, du får ursäkta, men jag sitter och skrattar nästan ihjäl mig åt alla möjliga dumheter i radio medan jag sitter här och skriver)

…då den olyckan Christian Söderkvist begrovs ute på vårisen den sjunde maj 1410. Det vore lögn att beskriva just hur denna händelse tilldrog sig.

Med familj, vänner, jaktkamrater och för mig åtminstone vilt främmande människor vilka togo farväl av en möjlig kamrat och tillika olycksbroder.

En man som föll av hästen så illa att han bröt ett revben och inte kunde räddas till livet. Så han skall ha bett hustrun om att bli spetsad av en sabel i hans falska hjärta i magtrakten tills döden inträdde många timmar senare.

-
mellansnack i mejlen mellan mig och en annan poet

jag provade en dag att bära en papperskasse över huvudet sedan jag sett en fotograf's fotografier av nakna kvinnor med just en papperspåse neddragen över huvudet...

(jag väljer att inte hänga ut hennes namn här eller det faktum att hon har sin atelje i London)

jag ville känna hur det var. För att inte behöva gå alldeles som vilse i tillvaron ringde jag runt till mina väninnor för att hos någon av dem utverka en ledsagare på gator och torg.

Det något märkliga var att just när jag avslöjat hur jag själv skulle vara utspökad kom de allesammans plötsligt ihåg att de glömt bort något de skulle ha gjort just den dagen och även den alternativa dagen jag nämnde.

Därför gick jag mig iväg till horstråket och betalade för en två timmars lång odyssé genom staden. Eftersom hon var 'egen företagare' stötte detta inte på några problem och jag bjöd henne dessutom på lunch vid en grillkiosk.

Inte en enda restaurangs personal visade nämligen minsta förståelse för mitt experiment. Men horan tyckte det var en smula omväxling i hennes vardag.



-
Något litet om fritid visavi arbete



(Jag förstår uppriktigt sagt inte varför man skall behöva klema så med grisar, min bästa väninna Sara skämmer minsann inte bort sitt svin till man... (texten skulle egentligen ha hetat 'Något litet om fotboll' men ämnet ynglade av sig))


Sitter och lyssnar på en match i tv där en av kommentatorerna säger att ’spelet utan boll, är lika viktigt som spel med boll’

Då tycker jag att de som vill spela med boll skall få göra det medan de som lika gärna spelar utan skall få göra det

Vilket skulle kunna skapa viss spänning i sig på planen där man får försöka gissa vilken roll spelare utan boll tror att de spelar att ’gå på mål’ skulle ju kunna kännas mindre pressande om man vet att man slipper skjuta bollen och även motståndarlagets målvakt kan få en välbehövlig vila från att behöva slänga sig såväl hit som dit och kanske även ned i diket

jag tror absolut att dagens stress i dessa moderna tider beror mye på att allt är så resultatorienterat man borde tänka mera på dem som inte alltid kan ’leverera’… om man drar paralleller till fotboll och tänker sig att kanske bara fem av spelarna verkligen vill ha bollen medan fem spelare gärna springer omkring och markerar motståndarlagets spelare istället för att bedriva jakt på lädret…

ja, och så målvakten då förstås som inte heller verkar vara påtagligt intresserad av att ha bollen inom gångavstånd om man tänkte mera så på en arbetsplats så skulle färre jobbare behöva vara rädda för att göra ett dåligt jobb bara för att de råkar vara alkoholister eller knarkare vilka kunde jobba med att muntra upp de som verkligen verkar vara där för att de vill utföra ett bra jobb

genom att komma med glada tillrop, hämta kaffe och gå på toaletten åt andra, gå ut och röka, svara i telefon åt andra och även intaga lunch åt andra. Det har ju konstaterats att mye tid går som till spillo under dessa ständiga raster

om det fanns särskilda anställda som gjorde de där avbrotten åt dem som verkligen vill jobba ’arschlet av sig’ så skulle det vara fullt genomförbart jag märker att det här är ett ämne som engagerar många, såväl som intresserar

varför jag skulle kunna tala mig varm om detta i stort sett hur länge som helst, men hur roligt och spännande det än är så måste jag ta en paus här



-

Fri biljett

jag är din
fribiljett

om du inte tar emot
mig

e de ett jävla sätt
för jag är
din fribiljett
--

Något litet om personligheter.

Den som envisas med att jämföra Citroên med Mercedes får ju alltid räkna med att där är en viss skillnad. Själv är jag alltid en Rolls Royce och andra är en folkvagn i jämförelse. Utom i de få undantagsfall då folkvagnen är en Chevrolet eller om det är den andra som är en Rolls Royce och jag i så fall är den där Citroênen med avtagbar sufflett. Ibland kommer det någon som envisas vara en V8, men då är det ju bara att ta det hela med ro. Det vet man ju hur dryga 08:orna är. Det är de inte i egentlig mening, det bara verkar vara så för utomstående fordon.


-
Novellen Mardrömmen kannibalerna

Jag är väl, dessvärre, en ganska vanlig typ av människa. Jag är på en gång både nyfiken och ändå ganska feg. Jag hänger ibland med en helt ny bekantskap på udda äventyr men drar mig även ur äventyr som förskräcker mig. Vad jag nu skall berätta har jag länge haft mardrömmar om och dels tvekat om att någonsin yppa en enda stavelse om. Dels ibland sprickfärdig av lust att berätta. Jag är född och uppvuxen i Sverige men redan i unga år kom jag att ge mig iväg hemifrån. Jag hade så när slutat nian när jag gav mig iväg. Jag tog hyra på en båt och fick utföra de flesta av sysslor som en outbildad gosse får nöja sig med att sköta. Men trots att det ofta var slitsamt klagade jag sällan utan bet ihop och gjorde så gott jag kunde. Ofta med så bra resultat att först andra tog åt sig äran av det gjorda. Senare kröp det fram att äran var min. När jag väl lärt mig något bär det mig emot att göra en dålig insats. Jag tar hellre god tid på mig och ser att något blir utomordentligt väl gjort. Det har inget med rädsla eller mod att göra utan med tillfredställelse och en sorts stolthet. Som jag nämnde förut är jag inte särskilt modig. I början var folk spydiga och retades med mig för att testa mig. En del satte mig på olika prov och en enda man gav mig stryk för sitt egna höga nöjes skull. Men efter bara fyra månader då jag fått stå ut med det mesta så ändrade besättningen attityd. Ernst, som min plågoande hette, jävlades bara med mig ombord. Han hittades en natt, eller rättare sagt, ena foten. Resten av honom var försvunnen. Foten satt fast i ankarkättingen på babords sida av fartyget. Avsliten som i en maskin som någon fastnat med foten i. En enorm kraft hade slitit loss foten eller kanske snarare resten av kroppen som nog försvunnit överbord. Någon förklaring hittades aldrig. Iallafall slutade folk jävlas med mig från den dagen. Man ville väl inte utmana gudarna. Jag kom visserligen att trivas ombord och fick bättre sysslor. Det kom nya unga grabbar ombord som övertog alltiallosysslorna. De flesta stannade inte så länge trots att jag alltid i början försökte mig på att lära upp dem till att bli som jag. Det vill säga noggrann. Men jag antar att man måste ha det i sig. När jag så jobbat i arton månader gick jag i land och hamnade i en kuststad i Brasilien. Därifrån liftade jag till storstan och gick till svenska ambassaden för att få ett Pass utfärdat, vilket tog ungefär tre månader. Sedan tog jag flyget till Kansas och jobbade på en bensinmack med att laga motorer och litet av varje. Jag lärde mig snabbt och hade en del nytta av kunskaperna ombord på Antilla som fartyget hette. Även om fartyget, och större delen av besättningen, var svenskt så var varken namnet eller flaggan det.
Jag hade bara jobbat på macken i ett halvår när ägaren försvann. Hans far kom till macken två dagar senare och undrade över vart sonen tagit vägen. Den här gången fanns det inte ens en fot kvar att identifiera. Bara en övergiven Ford som stod vid vägkanten en dryg kilometer från macken, bakom första kurvan. Man hörde ju talas om att folk försvann då och då. Men det var omöjligt att avgöra om det var frivilligt eller inte. Ibland stod det i tidningarna som jag själv aldrig läste. Det var nog en del som rymde från ett eller annat ibland. En del utsattes kanske för brott eller olyckor. Fadern frågade ut mig och senare även polisen. Men jag fick jobba vidare och eftersom jag hade ett krypin ovanpå garaget så fick jag fortsätta tills vidare. Jag hade inga ambitioner att komma någon särskild stans i livet utan var nöjd med att jobba. Då och då kom det ungar som ville ha ett tillfälligt jobb och jag anställde ofta på prov i en vecka för att se vad de gick för, med Franks goda minne. Ägaren dök inte upp igen fast det gick ett halvår. Den som dök upp var istället Kurt Hansens fru, Sonya. Hansens garage, som väl egentligen först varit faderns, gick bra. På min inrådan utökade vi verksamheten efter att ha haft en del samtal, Frank och jag. Vi öppnade en liten dagligvaruhandel och en liten grill och fler anställdes för att sköta rörelsens olika uppgifter. Nu slapp jag ta hand om ansvaret som frun tog över, i alla fall officiellt. Jag hade redan fått högre lön flera gånger och den hade jag oavsett hon tog över eller ej. Annars var det ju bara för mig att ta min väska och gå. Varpå väl hela rörelsen skulle ha säckat ihop på bara några veckor. Det kom en dag ett par fräcka män och frågade efter ägaren och som jag inte gillade deras sätt så sade jag att han var bortrest i affärer. De kom tillbaka en vecka senare och sade att jag skulle betala för beskydd. Jag ringde Frank som kom i sin jeep. Den var av militärmodell och jag hade själv en likadan, en gäva av fadern. Jag körde den på mina tripper runt i bygden. Mest var det för att leverera saker till folk. Det var nästan lika enkelt som att köra traktor. I alla fall så försvann de in på kontoret. Efter en halvtimme bad han mig komma in och så sade han till om att saken var klar. Herrarna skulle inte besvära oss igen. Det hade han förstås rätt i. Ingen såg någonsin röken av dem igen. Folk försvinner helt enkelt ibland. Frank kom in som vanligt en fredag en sex veckor efter att de varit där och frågade mig om de där bägge männen varit där. Men jag sade att jag inte sett dem. Han berättade för mig att de bett om sju procent i ett kuvert varje månad. Vilket han gått med på. Han hade givit dem sedlarna i ett kuvert redan dagen efter. De skulle komma till gärden varje månad eller skicka någon. Nu hade det gått mer än en månad och ingen kom för att hämta kuvertet. Jag antydde att det kanske var en engångshistoria och att de inte hörde till... Men fast jag inte oroade mig var Frank inte riktigt bekväm med historien. Två månader senare när jag bytte däck på en Taunus körde det in ett skåp med två gubbar i som såg ut ungefär som FBI på tv. Fast de här såg biffiga ut. Frank satt på kontoret oftare nu än bara på fredagarna och jag såg hur de visades in där av Jake, en grabb som övertagit min lya när Frank lät bygga ett hus åt mig på mackens tomt. Det låg bara en sjuttio meter ifrån och snett bakom. Stort kök, tre sovrum, vardagsrum. Garage, källare och vindskupa. Klädkammare, gott om garderober inbyggda i väggarna och skjutdörrar mellan rummen. Sovrummen hade skjutdörrar med mässingsregel som på ett utedass. Köket hade skafferi som man gick in i. Samt dubbla kyl och frys. Ganska mycket överkurs för en ensamstående som intog nästan alla mål antingen på grillen eller hemma hos Frank och Sarah Louise, som Franks fru hette. De hade två vuxna barn till. Justin Frank, efter fadern och Thelma Louise efter modern. Justin Frank var äldst och hade flyttat till Montana. Sarah Louise bodde i byn, var gift med Henning, en norrman som hittat hit via ett annat fartyg än jag själv. Han var en riktigt lugn och skämtsam typ som aldrig gjorde mer än nödvändigt. Han hade pengar och handlade med papper. Någon sorts mäklare trodde jag mig veta. Han hade dock svårt för mig. Kanske för att han hade hundar på gården som brukade skälla så fort det kom folk. Men när jag var där var hundarna tysta. De syntes inte ens till när jag kom. Jag tror de kröp in under huset. Men jag har aldrig haft hundar på min matsedel. Henning var väl inte varken rädd för mig eller en möjlig vän. Jag brukade bara lasta av grejorna från macken och ställa dem på backen och så trava in i köket och ta mig en öl ur kylen oavsett de var hemma eller inte. Henning hade sagt att det var okej för mig att göra det. Men jag tror att det var frun som kommit med förslaget. En öl var man väl värd för besväret. Eftersom macken var familjens så betalade alltid Frank för grejorna, aldrig de själva. Det var mest udda specerier jag körde ut. När det var dricka var jag hygglig nog att ställa dem i skafferiet. Macken sålde allt bättre och affären kom att växa med åren. Frank lät bygga ut efter hand och han visste att jag höll mina vakande ögon på alltsammans.

------


Olyxfall i arbetet

I arbetet med att framställa
nya ordspråk
kom jag att tänka så här

Den som inte arbetar
skall inte supa och den som super
skall inte arbeta

Den som inte arbetar
skall inte äta och den som äter
skall inte arbeta

Den som äter
skall inte supa och den som super
skall inte äta

Den som ältar ordspråk
som vore de
sanningar gjutna i betong
borde inte få gå på bio och se
verkligheten tillvriden ett par extra varv
i drömfabrikens maskineri

Den som brukar gå på bio
borde inte stanna hemma
en enda kväll
för att plötsligt börja intressera sig för
att sy bonader med mossiga ordspråk i




Prosa (Fabel/Saga) av lodjuret/seglare VIP
Läst 2335 gånger och applåderad av 21 personer
Publicerad 2008-01-17 21:17



Bookmark and Share


  Nanna X VIP
gillar den sista om jag blundar för stavningen i rubriken.
2015-06-06

  anathema VIP
Imponerad av hur du bemästrar flera olika uttrycksformer. Ett intressant flöde av tankar som flyter fram obehindrat. Mardrömmen kannibalerna hade en genomgående skön känsla utan att behöva använda just känslor som motiv, det räckte med beskrivningar av skeenden för att förmedla. Som fotbollsfan log jag brett åt dina tankar om spel med kontra utan boll. Välskrivet!
2013-10-01

  Sinuhe
Ganska sanslöst, på min ära... Helt underbart skrivet!
Jag blir litet förvirrad mot slutet: nog är det väl Thelma Louise som är gift med Henning, inte Sarah Louise?
2010-01-31

    sofia flow
alla mina enfaldiga applåder skickas.
Texter som kan läsas med många olika öron
Tack för detär det impningsvarning på.
2009-04-23

  Michaela Dutius
enfaldig kommentar eller inte...men bilden du målar med dina ord är närgången
2009-02-09

  Connie VIP
På tal om Mars

Marskalk = utomjordisk dryck ;)
2009-02-08

  Ilona _L
Senyckt!
2008-12-01

  a h de v
har nu lämnat mitt enfaldiga avtryck.
2008-09-26

  Rolando Furioso
Gillar den här. Ombytlig som kärleken.
2008-08-09

    sleepwalking
Du kan leka med ordet
på ett helt otroligt sätt
2008-06-14

  Poetnissa
Jag vet inte vad jag ska tycka.
2008-06-09

  DC
Åh. hääärlig! Vintrigt värre.
2008-04-06

  aol VIP
gillas bravo
2008-03-21

  Connie VIP
Du fick mig att verkligen att känna skräcken. Jag är inte simkunnig så den tog mig med storm!
2008-01-19
  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP