Jag lämnar mitt härbärge i tidigt gryning, passerar små äldre lite
förfallna hus, några nya med reklamskyltar på.
Den ännu stängda marknaden är omfamnad av ett järngaller.
På gatan vattenpöl efter vattenpöl, tillkommen under nattens
kraftiga monsun.

En ung kvinna i färgglad sari bränner kodynga.
Hon bereder dagens första mål. Framför hennes lilla skjul
formad av torkad kospillning vilar en utmärklad hund, för svag
att skälla. Fler människor, vuxna eller barn syns inte till.
Tystnaden bryts av surrande småkryp och de bräkande
små fåren vid den tomma fodergivan.

Vägen dit jag ville ter sig längre än beräknad. En liten stund
har jag sällskap av två efter foder sökande heliga kor.
De liknar mer klädhängare än djur.
Vid horisonten anas nu dagsljus, himlen blir rosa.
Man kan skilja ur en enorm mur i bakgrunden.

Jag möttes av den tjocka röda sandstensmuren, med dess
enorma, stenhuggna portaler. De lockar till inträde.
En magnifik bild uppenbarar sig, för den med öppen
hjärta och själ.
En marmorväg leder till en smal flod med trögflytande vatten.
Nattens monsun lämnade mycket fukt i marken.
Fukten stiger sakta, blir slöjor, dimma på väg att
försvinna till intet.

Äntligen! Solens första skarpa strålar börjar belysa ett praktfull
mausoleum med kupoler och torn, allt av vit marmor.
Dekoren har fantasifulla mönster i mjukaste färger.
Jag står framför en betagande skönhet i morgonljuset.
Shah Jahans älsklingsfru Mumtas vilar i denna gravmonument.
En mohammedanskt byggnadsverk från 1630, kanske den
främsta i världen.

Dagsljuset blir skarpare. Kontrasterna är hänförande vackert
mot en blå, molnfri himmel.
Omgivningen är en rofylld oas, välansade träd, buskar,
bougainvilleor och jasmin. Luften är fylld av okända kryddor.
Flertal inbjudande viloställen av marmor finns för andaktsfull
betraktelse av denna sagolika byggnad som speglar sig i den
smala kanalen framför.

Under middagstiden vibrerar, glittrar luften av hettan.
Det är kvavt.Tiden passerar långsamt. Gravmonumentet ter
sig ännu vackrare, majestätiskt, i den skarpa solen.

Långt i bakgrunden ses ett par figurer, gungande i en
korg som hänger på elefantens rygg, som myror utan vingar.

Den lätta kvällsvinden ger efterlängtad svalka. Kontrasterna
blir mindre skarpa, det avtagande ljuset blir mjukare, okända
dofter starkare. En aning av jasmin smeker sinnet i denna
njutningens aftontimme.

Slutligen sänker sig solen som en röd boll bakom horisonten,
nästan hastigt, försvinner till nytt äventyr.
En stjärnklar natthimmel omsluter mig på sista promenaden,
vägen ut till verkligheten.


När denna byggnad stod klar, gav Shah Jahan order om att
arkitektens händer skulle avhuggas för att aldrig mer kunna
skapa en liknande konstverk.