Jag lever i en bur av glas.
Den står på något slags zoo.
Alla är där för att titta, titta på alla saker i glasburarna.
Men ingen tittar på mig.
Jag ser alla gå förbi.

Det händer att det kommer någon annan i en glasbur, bredvid mig.
Då blir jag lycklig.
Jag blir mer och mer lycklig för varje glasbur som ställs runt omkring mig.
Glasburarna smälter ihop och jag får höra deras röster.

Men sen lyfte någon iväg er.
En efter en försvann ni.
En efter en i varsin glasbur.
Eller i samma.

Nu hör jag bara dig.
Jag längtar efter din röst.
Du är den enda som ser på mig nu.
Om jag förlorar dig, sitter jag ensam kvar.

Och stilla betraktar den tysta värden utanför.
Glasbur.