De kom nedstigande från himlen med flammande ondska
krigare iklädda det flyende livet från en döende framtid
mäktiga magiker rustade med uråldrig lystnad efter hämnd

Orädda mötte vi anstormningen på jordens yttersta rand
en samling trashankar med hjärtan av isande kallt stål
rättfärdighetens vita dimma ur våra öppna munnar

Jag såg dig som den allra första gången denna sista dag
med blicken lika okuvlig som din ännu obrutna hållning
där dödens visshet tvingats vika undan för modets trots

Hjältesagor föddes i dina läppars föraktfulla krökning
nedtecknade i varmt blod som flödade likt spillt vin
när jag slutligen föll – utan rädsla men fylld av saknad

Oändlighetens pris att betala för våra förfäders synder
stridsropens dämpade skall ersätts av svart tystnad
märkta av ännu en livstid, ännu ett bortglömt svar

Jag föds på nytt i den yttersta cirkeln
som alltid med krigarens svärd i min hand
oförmögen att våga förlora