Frusen och full med sår sitter jag inklämd mellan mina tunga föräldrar.

Min tunga ligger livlös på marken bredvid mig, men jag känner ingen smärta.

Att försöka prata verkar onödigt och bortkastat.

Därför skriker jag.

Jag vrålar och stör min omgivning. Det är mitt enda nöje just nu.

Min fult ärrade kropp försöker resa sig upp, men jag river mig och nya sår blottläggs.

Blodet sipprar fram och lämnar mörka spår på min mor och far.

På kalla och avdomnade fötter ser jag mig omkring.

Jag befinner mig i Verkligheten.

Skriket växer ånyo inom mig...