En grönklädd figur satt på tredje trappsteget i en tunnelbaneuppgång synbarligen spelande munspel. En sliten hatt låg bredvid och i den blänkte några silverslantar. På en stor vitgrå skylt som satt i ett trasigt glasskåp en bit upp på den mosaikklädda väggen stod följande att läsa

Dra inte i den röda spaken
för då kan det hända en olycka.

Till synes obekymrad om detta hördes flöjtspelaren blåsa luft i sitt instrument, medan inga toner alls strömmade ut ur det. Det enda som hördes var blåsljudet som susade helt lätt i munspelet. Plötsligt föll en skugga över den grönklädda.
-Här sitter du och blåser luft i ett trasigt munspel och tror att någon skall vara så dum att den skall ge dig en silverslant. Hördes en röst säga, med lätt hånfullt tonfall. Men skattar först som skattar sist.
Sedan hördes en häpen suck andas någonstans ovanför. Därefter hördes en spak dras i och ut ur munspelet kom plötsligt de mest underbara toner som väl någonsin, på åtminstone de senaste av minutrar, i just dessa trakter alls hörts ljuda ur något slags instrument. Musiken svävade ut ur de små hålen i munspelet och fyllde luften med de allra mest smekande vackra klanger. Något senare hördes slamret av ett silvermynt som trillade ned i hatten och samsades om platsen med sina olycksbröder. Därefter avlägsnade sig de nästan upprört arga stegen av en vessla som skyndade sig därifrån. Verkligheten upphör aldrig att överraska och den som söker göra den orättvisa skall strax bli upphunnen av olika slags sanningar som skall liksom hoppa upp och sätta sig i ansiktet på den som försöker. När ytterligare några minuter förflutit bar vinden med sig en liknande replik som nyss fällts, följt av en häpen suck samt ljudet av en spak som drogs ned och sedan hördes åter igen ljudet av de allra mest smäktande toner ur denna turliga harmonika. Likaså denna gång föll ett mynt plötsligt ned i hatten varpå en ugglas harmsna steg skyndade om hörnet för att sedan strax kliva ner för några slitna trappsteg och in på en lönnkrog. Därinne var det skumt och bara några flämtande ljus slogs inbördes om vilket som kunde lysa upp mest bland de vrår där små bås var inredda med bänkar och ett bord med glasskiveklädd duk.

Näst intill oemotståndlig fortsättning i del 4, av Flugan.